Arantröjan, 2025

Lee Mingwei

Det här är min arantröja som stickades av både min mormor och min mamma i början av 1980-talet. Min mamma stickade fram- och bakstycke och min mormor ärmarna. Båda påstod alltid att de kunde hålla samma spänning i garnet och därför kunde dela på uppgifterna.

När jag växte upp minns jag att de alltid hade något projekt på gång, vare sig det var stickning eller klädsömnad. Under min barndom stickade de många tröjor som nu är slitna och försvunna; det här är den sista som finns kvar, gömd längst bak i en garderob. När jag var väldigt liten försökte jag få dem att lära mig sticka. Jag skulle göra en lång halsduk som den Tom Baker har i Doctor Who; till slut gav jag upp efter att bara ha stickat en sex varv och drygt 7 centimeter lång remsa som blev en ”slips” till min nalle.

Jag minns att jag retade min mormor som brukade sitta med tungan ute när hon stickade. Jag klagade på att min mamma brukade klicka för högt med stickorna och distrahera mig från tv:n.

Min mormor har gått bort och min mamma stickar inte längre. Jag antar att vi aldrig uppmuntrade henne utan föredrog de senaste köpta varorna när vi började på college. Hon säger nu att det inte är någon mening med att sticka när bara att köpa garnet kostar mer än att köpa det färdiga plagget i butikerna. Lyckligtvis har hon genom resor fått upp ögonen för kviltningstraditioner i andra länder och hon skapar nu dessa textilier som de nyare familjegenerationerna kan värdesätta.

/ John Rivett