Elefanten, 2025

Lee Mingwei

När jag står i Berlin och jag packar resväskan inför hemresan upptäcker jag ett mjukisdjur i ytterfacket – en liten elefant av grått kostymtyg. Den har inte mycket gemensamt med storstadens brus eller vår sons studentliv här. Jag stannar upp – något djupt förankrat i mitt förflutna gör sig plötsligt påmint. Samtidigt får jag ett annat perspektiv på vår resa, hur vi för varje generation har rört oss i allt vidare cirklar.

Elefanten har följt med mig i alla flyttar sedan jag lämnade barndomshemmet i Värmland, men har alltid bott i vinds- eller källarförråd. Vid den senaste flytten blev den kvar i ytterfacket – aldrig uppackad – och tack vare det blev den en oväntad medresenär till Berlin.

Mamma var mycket händig. Hon vävde, stickade, sydde kläder – och elefanten. Den sydde hon av grått kostymtyg, förmodligen från en avlagd kavaj som pappa burit på 1950-talet. Hon sydde mycket av våra kläder, hjälpte sina bekanta och sydde det mesta till sig själv. Jag har inget kvar av kläder hon sydde – så återseendet av elefanten på hotellrummet förde mig rakt tillbaka till min uppväxt.

Nu sitter elefanten alltid i vårt vardagsrum och deltar i våra samtal. Berättar om mina föräldrar, om deras möda för att få allt gå ihop, om den omsorg och kärlek som de visade oss barn. Han påminner oss också om att vi reser i en helt annan omfattning än vad våra föräldrar gjorde. Med en dov underton – han låg ju nedpackad i åratal – tackar han försynen som lät honom följa med när vi reste för att hälsa på vår son. Resan till Berlin. Vägen till frihet.

/ Anders Rosin