Ljusblå klänningen, 2025

Lee Mingwei

– Hej alla vackra barn, nu är vi här!

In genom dörren fullastade med paket kommer våra turkiska ”tanter”. Det är nyårsafton 1964. ”Tanterna” är Nihal och Güzin. De är en del av utbytesprogrammet mellan Lärarhögskolan i Malmö och Turkiet som pågick mellan 1963 och 1965 och där pappa jobbade.

I paketen ligger två hemsydda ljusblåa klänningar till mig och min syster, två koftor med vita broderier till våra tvillingbröder och en skjorta till storebror. Klänningen är det vackraste jag sett. Dessutom är den min egen, jag har inte behövt ärva den av min syster.

Pappa längtade alltid efter resor till exotiska länder. Med fem små barn och en hustru som var nöjd med att åka till sommarstugan vid havet var denna längtan svår att tillfredsställa. Vad gör man då? Jo, man bjuder hem det exotiska till sig. Nihal och Güzin blev under dessa år en viktig del av vår familj. 1968 hade vi barn blivit så stora att det var dags för pappa att äntligen resa. Vi tre äldsta barn stuvades in i bilen och färden gick till Turkiet. Mamma och småbröderna stannade hemma. Efter många svettiga mil genom Europa nådde vi fram till Aydin i västra Turkiet. Vi blev mottagna med stora famnen av våra ”tanter” och fick träffa alla möjliga släktingar och vänner. 1983 var det dags för ”tanterna” att återse Sverige. Fullastade med presenter kom de åkande. I ett av paketen låg en liten rödvitrandig kostym till min nyfödde son. 20 år senare var sonen i Turkiet och mottogs naturligtvis av ”tanterna” som körde runt honom i sin lilla bil för att visa upp allt som var värt att se.

När jag idag tittar på min ljusblåa klänning väcks minnena av all omtanke, vänskap över tid och förverkligande av drömmar som den symboliserar.

/ Elisabet Ardö