Nallen, 2025

Lee Mingwei

Jag hade tänkt att jag aldrig skulle ha barn, och min adoptiv-pappas tvillingsyster Tina var min första konstnärliga förebild. Hon valde tidigt bort att skaffa barn, dels på grund av sin uppväxt, dels på grund av den roll kvinnor förväntades ta som mammor på 1970- och 1980-talet i Sverige. Att leva som gift med en man, hennes livs kärlek och samtidigt säga att en inte ville ha barn, som ett aktivt val, krävde stort mod. Att stå utanför normen var inte lätt.

Min faster Tina förkovrade sig i allt annat som gör livet vackert: konst, mode, mat, resor, musik, tecknade serier för vuxna och litteratur. Hon var en viktig mentor för många unga kvinnor bland våra familjevänner, kvinnor som behövde se att det fanns andra sätt att leva som kvinna även om en ville leva med en man. Jag har aldrig träffat någon som så kompromisslöst gått sin egen väg som hon.

Hennes liv var förankrat i Lunds historia. Hennes pappa, min adoptivfarfar, var intendent på Mejeriet i Lund och samarbetade framgångsrikt med Tetra Pak, som satte staden på kartan. Min pappa och Tina var som unga kända i staden, långa, vackra och en del av en övre medelklassfamilj. Min pappa skaffade fyra barn med sitt livs kärlek, varav tre adopterade från Sydkorea. Han dog när jag var 28, och några år senare dog Tina. De var tvillingar, att leva utan den andra var kanske omöjligt.

När vi rensade ut hennes garderob fann vi ett par Mah-Jong-byxor i röd velour från butiken Saffran i Lund. De hamnadetill sist hos min partners mamma, som älskade Mah-Jong-kläder. År senare sydde hon en nalle till mitt barn, en andra generationens transnationellt adopterad, född ur migration och klassresor. En nalle av tyg som bär spår av feminism, designhistoria och läkande kvinnlig omvårdnad med eller
utan barn.

/ Jin Hwa Borstam