Sjalen, 2025

Lee Mingwei

Dora Isabel Almorín Cornejo, min mamma, stickade denna sjal för flera år sedan. Jag flyttade till Sverige från Peru när jag var 21 år gammal, och idag är jag 55. Mamma var ledsen men också arg över att jag flyttade hit, men vi pratade ofta och träffades med några års mellanrum. Mamma stickade flera sjalar i olika färger till mig och vänner här i Sverige.

Mamma var noggrann och omtänksam. Hon älskade att arbeta med textilier – hon sydde, stickade och virkade med en kreativitet som verkade outtömlig. Hon kunde förvandla några enkla garnnystan till något vackert och fyllt av kärlek. Än idag inspirerar hon mig. Hennes tålamod och hennes känsla för färger lever kvar i allt hon skapade. Även om vi ofta såg olika på samhället och politiken, fann vi varandra i detta. Hantverket blev en tyst gemenskap mellan oss. Varje gång jag tar på mig den här sjalen känner jag att hon är nära.

Färgen på denna sjal betyder särskilt mycket för mig. Den är stark och påminner mig om de levande färgerna i de peruanska textilierna från mitt barndomsland. Den bär både värme och historia.

Mamma lämnade oss tyvärr förra året. Sorgen finns alltid kvar, men också stoltheten. Jag önskar att fler kunde se hennes arbeten – hennes sjalar är små konstverk i garn, fulla av minnen. När jag sveper sjalen om mig är det som att jag bär hennes kärlek, hennes kreativitet och en del av Peru över axlarna. På så vis lever hon kvar i varje maska.

/ Claudia Velásquez