Spetskragen, 2025

Lee Mingwei

Min farmor Anna-Greta knypplade den här spetskragen till mig när jag var liten. Den syddes aldrig fast på en specifik klänning utan kunde bäras lös utanpå många olika plagg, vilket ju var väldigt fiffigt.

Min farmor gillade särskilt mycket allt som var fiffigt och så älskade hon verkligen att knyppla. Och att göra saker med mig. Jag älskade min farmor och vi träffades ofta och hittade på så mycket roligt tillsammans. Hon var med mig i min fantasivärld på ett sätt som ingen annan vuxen var. Vi hade alltid olika projekt igång; till exempel kunde vi bygga hela världar till-sammans av kartong. Det var projekt som kunde ta både veckor och månader innan den aktuella världen var färdigbyggd och färdiglekt med. Farmor sparade varenda förpackning under ett pågående projekt – något som inte sällan kunde göra farfar ganska irriterad. Det krävdes många förpackningar innan våra världar var färdigbyggda. När vi blev trötta spelade vi spel och pusslade tillsammans. Och på kvällarna, när det var dags för mig att sova, satte sig farmor framför sin knyppeldyna och knypplade olika spetsar. Jag fick ofta vara med en liten stund och då lät farmor mig sätta nålarna vartefter hon slog knyppelpinnarna. Jag hör fortfarande det rofyllda ljudet av pinnarna som slår mot varandra och farmors varma och uppmuntrande röst som förklarar för mig var jag ska placera nästa nål.

Min älskade farmor dog i juni 2025 och vid hennes begravning bar jag den vackra spetskragen som hon gjort till mig 25 år tidigare. För mig kommer den alltid att påminna mig om min fantastiska farmor och allt som hon har gjort för mig. Alla lekar vi lekt, alla sånger vi sjungit och alla samtal vi haft. Och om den erkänt duktiga knypplerska hon var.

/ Moa Åkerblom