Tröjan, 2025

Lee Mingwei

Jag älskar min blåa stickade tröja. Egentligen är den inte min. Jag tog den utan att fråga mina syskon, kanske till och med utan att fråga min pappa fastän det var självklart att han vuxit ur den. Jag lånade den i någon av flyttarna man gör hemifrån och frågade ingen. Jag tycker så mycket om de olika blåa nyanserna, formen – den blev min.

Min mamma stickade den åt min pappa när hon låg på sjukhus under en längre tid. Som ung sjuksköterska hade hon drabbats av gulsot genom jobbet, det var innan hon fick oss barn. Gulsoten skulle alltid finnas med som ett problem i alla framtida sjukhusjournaler.

Tröjan är så jämnt stickad och verkar aldrig slitas förutom på armbågarna. Jag visste att hon kunde sticka, men jag såg henne aldrig handarbeta. Med fyra barn, heltidsjobb och massor av bekymmer var det inte något hon hade tid för. Hon var en annan generation, vår familj köpte kläder, gardiner, kemtvättade. Men allt det andra i hemmet gjorde hon – städ, tvätt, matlagning och skjutsningar till aktiviteter. Det var orimligt mycket. Som tonåring insåg jag att vissa saker skulle binda mig i hemmet på ett sätt jag inte ville, så jag undvek aktivt att lära mig det. Jag sydde bara i syslöjden i skolan och häftade upp mina för långa byxor.

En majdag när jag träffade den jag skulle komma att gifta mig med råkade jag ha på mig tröjan. Jag har den på så många fotografier under så många år. En dag när båda mina föräldrar hade gått bort och jag röjde hittade jag ett litet nystan av garnet. Vilken lättnad att jag en dag kan laga den, och att de kan få finnas kvar. Jag måste bara lära mig hur.

/ Elisabeth