Flytten I, 2016

Britta Marakatt-Labba

Britta Marakatt-Labba: Flytten I från 2016. Den här bilden handlar om en gammal kapellväv som jag hittade. Tänkte, jag slänger in den i en maskin, en tvättmaskin, för att se vad som händer. Och det som hände var att den var så fint krackelerad när den kom ut.

Då tänkte jag genast på flytten av Kiruna gamla centrum, för det blir ju kratrar kvar efter, när man bryter upp malm. Och vad händer med de människor, och alla de hus som måste flyttas från gamla centrum? Och det är ju klart att det gör ju lika ont att flytta någon kilometer som att flytta flera mil. Och det här var ju en form av tvångsförflyttning av människor, och man visste liksom inte var gränserna drogs till denna flytt.

Och sen tog jag tillvara på sådana här parkeringsplatser. Då tänkte ju väldigt många äldre personer: var blir jag parkerad? Kommer jag fortsätta att kunna få leva och bo på ett ställe eller bli jag parkerad på det här stället som ligger nära det nya centrum, och det är kyrkogården. Så att jag har tagit in alla de här aspekterna i den här bilden.

Och de snören som hänger nertill, det är ju de vägarna som flyttas, och går ner till nya centrum. Och den stora boven i dramat, vill jag kalla det, det är ju LKAB. Och den startar ju där med deras, LKAB:s, förkortning L-K-A-B, gruvbolaget.

Så här har jag också tagit och broderat in de här kvinnorna i hornhattarna eller mössorna, för de besitter en styrka de här kvinnorna, de som bär de här mössorna alltså. Vi stångar oss fram, och vi stångar mot er. De här mössorna som heter ládjogahpir på samiska, de förbjöds när kristendomen kom till Sápmi för man kunde inte gå omkring med en mössa som hade horn framtill. Det ansågs vara djävulens verk. Men de här kvinnorna som bar dem, de besatt ståtlighet, de besatt klokskap. De bar på allt det här inom sig. Men i och med att det förbjöds så hände det ju att de här kvinnorna flyttade hornet bakåt i stället. Och det har man sett hela sextiotalet, att väldigt många kvinnomössor hade liggande horn bakåt. Då kunde inte överhögheten läsa av att man fortfarande bar på en hornmössa, men nu i liggande form i stället för framåt.

Det var det som var klokskapen med det här, och där märker man ju också om man tänker på Flytten I, att när man har flyttat och det man har lämnat efter sig, det är ingenting som har burit spår. Man har flyttat så pass att man har tänkt på att naturen ska själv ta tillbaka det som jag lämnar efter mig. Och det är samma med mössor också – det är ju det som var det finurliga att ingen skulle kunna läsa av. Man kunde inte läsa av att här har en kvinna gått med en hornmössa på sig.