N.N., Kongo-Kinshasa

Laia Abril, On Rape, 2022

Berättare: Hon är 23 och kommer ursprungligen från Kongo-Kinshasa men har varit flykting i Tchad i två år på grund av stridigheterna i hennes by. När hon kommer tillbaka – efter att ensam ha vandrat 400 km och burit på en tvåmånaders baby hela vägen – är hennes familj borta. Ledaren i hennes nya område tar henne till sjukhus när hon börjar få underliga symtom: hon skrattar utan anledning, beter sig aggressivt mot barnet, hör röster … När de kommer till vår läkarmottagning förklarar man för oss att hon om nätterna får utbrott då hon tar tag i barnet som om hon höll i en AK-47:a att försvara sig med. När vi ställs inför graviditeter som är resultatet av en våldtäkt och är alltför långt gångna för att kunna avslutas känner vi oss fullständigt maktlösa, och det är en vanlig företeelse här. Under konflikter kommer män till byarna och våldtar kvinnorna framför ögonen på deras män. Eller omvänt våldtar de mannen framför ögonen på kvinnan för att ta ifrån honom hans styrka. Ibland tas kvinnor till fånga, görs till ”hustrur” och blir utnyttjade i åratal. Om de kommer till oss med detsamma kan vi akutbehandla sexuellt överförda sjukdomar och oönskade graviditeter. I medicinskt allvarliga fall kan de också få en uppsättning intim- och hygienprodukter och till och med en ny klänning – så att kläderna de hade på sig kan sparas som bevis. Men många gånger kan det dröja upp till sju år innan de söker hjälp. Traumat fungerar som en mental cysta. Ibland kan det räcka med ljudet av en fallande kruka för att de ska återuppleva överfallet, och så kommer de till mottagningen som om allt hände i går.