Sandra & Valentina, Argentina

Laia Abril, On Rape, 2022

Berättare: När man känner sig så här ringaktad och underkuvad blir skammen och vanmakten vardag. Vi levde i ständig rädsla. När vi var tillsammans var det lättare att uthärda eftersom vi var kallade att bli nunnor. En dröm som inte kunde bli verklighet om vi anmälde henne, det skulle hon se till att vi blev varse. Dag och natt skulle hon straffa oss med tunga uppgifter. Hon skulle ställa oss till svars för sina egna synder och tvinga oss att rena oss från dem genom att skada oss själva tills blodet rann. Vi skulle bli isolerade från omvärlden, vi skulle inte kunna hålla varandras händer, visa kärlek eller odla djupa vänskaper med andra noviser. Hon skulle oavbrutet påminna oss om att ingen skulle tro oss. Hon skulle övertyga oss om att det var vi som bar skulden, att vi helt enkelt var för ”ömhudade”. Hon var vår abbedissa och det var meningen att hon skulle skydda oss, ta hand om oss, vaka över den grupp av minderåriga som hon hade ansvaret för. Men i stället bävade vi om nätterna för att vi skulle bli nästa offer. Efter flera års kamp för rättvisa blev hon till slut inte åtalad, men i praktiken blev hon dömd av samhället: stödet från dem vi hade omkring oss och som trodde på oss tvingade henne att byta identitet och gå i landsflykt.