Meredith, USA

Laia Abril, On Rape, 2022

Berättare: Inom militären måste vi alltid, vad vi än gör, tänka ”uppgiften framför allt”. Krigsmaktens kvinnor betraktas som svaga och känslostyrda, en belastning. Vi bagatelliserar ständigt våra skador och vägrar vara offer. Innan jag lyckades förlika mig med att jag hade blivit våldtagen hade jag bara anförtrott andra en liten del av det jag varit med om. Till slut berättade jag för min pojkvän vad min chef hade gjort mot mig, och när jag såg tårarna och smärtan i hans ögon förstod jag äntligen att något väldigt hemskt hade skett. Jag tyckte fortfarande att det kändes jobbigt att se mig själv som våldtäktsoffer – jag tyckte inte riktigt att jag hade rätt att kalla mig det – när han efter en ny våldtäktsanklagelse greps och avskedades från det militära. Jag våndades för den unga kvinnans skull och hatade mig själv för att jag inte hade anmält honom flera år tidigare. Han var ju verkligen en våldtäktsman. Ändå var det inte förrän flera år senare, på en retreatgård för kvinnliga veteraner, som jag första gången öppet återgav mina erfarenheter. Jag kände hur det vällde upp inom mig, och med tårar i ögonen berättade jag om ”förhållandet” jag hade haft med min chef, fortfarande oförmögen att förstå hur hårt han hade manipulerat mig till att gå med på [ett års] sexuell underkastelse. Det var en oerhörd lättnad att äntligen få prata högt om skammen som så länge hade gnagt inom mig. Men det som verkligen befriade mig var att en av de kvinnliga ledarna såg mig i ögonen och sa att skulden inte låg hos mig.