104 Blue Breaths (Tenofovir/Emtricitabine 9g/6g), 2022

D Harding

Papperskonservator Alison Norton tvingas göra avvägningar mellan skaderisker och konstnärens vilja att utmana konstvärldens syn på transporter och klimat.

Alison Norton: Hej, jag heter Alison Norton och är papperskonservator på Moderna Museet, med ansvar för en samling på över 60 000 verk på papper. Det är grafik, teckningar, målningar, affischer, konstnärsböcker och skissböcker på en mängd olika typer av papper och kartong.

När 104 Blue Breaths förvärvades i slutet av 2023 fascinerade det mig, både i praktisk bemärkelse och i filosofisk mening. Jag ombads reflektera över konstnärens praktik och önskemål. Ett önskemål var att minska resursanvändningen genom att förenkla konstmarknadens och museivärldens procedurer och reducera de hierarkier som bygger på ekonomi och tillgång. Det innebar att ingen specialiserad konsttransport skulle användas, utan att verket skulle skickas med rekommenderad post, som DHL eller FedEx. För en konservator, vars uppdrag är att minimera risker, var detta en tankeväckande utmaning. Samtidigt var det avgörande att stödja konstnärens intention och aktivism. Verket skickades från Australien och anlände slutligen i början av 2025.

Jag fruktade att verket skulle anlända i ett skadat kuvert, men det kom fram väl förpackat i en stadig arkivkartong. Nästa steg var uppackningen. Verket har vikts flera gånger in i sig självt. Att veckla upp det krävde stor försiktighet och var en prövning för nerverna. Det tunga akvarellpappret är starkt och slittåligt, men vikningar hade orsakat små veckhål i mitten. De har stabiliserats, men vecken – och numera – revorna är en central del av verkets betydelse och historia och de speglar aboriginska traditioner där föremål skapades för att kunna bäras med. Helst bör verket åter vikas ihop för förvaring och transport.

Konstverket är utfört på tjockt bomullspapper med en något grov yta. Valet av färg är ovanligt: Det är en medicin som har malts ner till pigment. Normalt används den för att behandla HIV och som förebyggande behandling (så kallad PrEP) för att minska risken att smittas av HIV. Efter genomförda efterforskningar kunde inga ovanliga hälsorisker påvisas, även om det fortsatt är bäst att inte röra vid ytan av konstverket.

Verket har skapats med hjälp av en atomizer – ett verktyg som finfördelar färgen, bestående av pigment i ett flytande bindemedel, till mycket små droppar som sedan appliceras med hjälp av andning. Metoden anknyter till aboriginers traditioner där pigment, som ockra, blåstes över schabloner för att skapa klippmålningar. Själva andningen blir både medium och mening. Hardings blå ytor har en eterisk, skör kvalitet, samtidigt som det stora formatets papper ger styrka.

Att hantera verket är en professionell utmaning: det gäller att undvika nya veck och att hindra att sprickorna förvärras. Endast fem spikhål finns sedan tidigare, redan lite skadade, när papprets tyngd vidgar gradvis öppningarna. För presentationen har vi följt Hardings val av hästskospik eller hästskosöm med rektangulära, snarare än runda, huvuden.

En första konstnärsintervju har genomförts, vilket är en vanlig praxis inom samtida konservering. Sådana samtal säkerställer dokumentation av hur verk ska bevaras – både materiellt och immateriellt – och hur de ska presenteras i enlighet med konstnärens intention: om arket alltid måste förbli vikt, hur det ska ställas ut och hur risker ska balanseras vid framtida utlån eller transporter.

104 Blue Breaths är för mig en personlig favorit – både skört och kraftfullt, förankrat i kulturell tradition och samtidigt utmanande i sin förmåga att väcka nya tankar om konservering, omvårdnad och konst.