Hamishi Farah, Untitled [Utan titel], 2026, Courtesy of the artist Arcadia Missa, London and Maxwell Graham, New York

Untitled (Utan titel), 2026

Hamishi Farah

Speltid: 01:35

Hamishi Farah: Hej, mitt namn är Hamishi Farah. Jag är somalier och växte upp i Australien. Jag bor i Tyskland. Det här verket är en oljemålning på linneduk. Den kvinnliga gestalten är den nyligen bortgångna brittiska primatologen Jane Goodall, med två schimpanser i famnen. Väggtexten citerar ett stycke ur Georges Didi-Hubermans Fra Angelico: Dissemblance & Figuration och ett citat ur Hortense J. Spillers Mama’s Baby, Papa’s Maybe.

Målningen bygger på en ikonografisk bildtyp där Madonnan framställs tillsammans med både Jesusbarnet och Johannes Döparen som barn – ett apokryft motiv som utvecklades i Florens under sent 1400-tal. När Johannes Döparen framställs som barn blir han en förebådelse av Kristi martyrskap. Den religiösa bildlogik som bar upp denna förebådelse försvann inte ur bildvärlden, utan kom att återanvändas för att ge legitimitet åt helt andra system av mening.

I raskapitalismens visuella kultur kom ras att inta frälsningens plats i samma bildspråk. Svarta subjekt placerades inom en symbolisk ordning där deras tilldelade öde framstod som naturligt, oundvikligt och gudomligt sanktionerat.

Bildspråket består just därför att det verkar under tröskeln för den uttalade betydelsen. Det ligger nära det Didi-Huberman beskriver som bildernas efterliv: hur bilder lever vidare bortom sina historiska sammanhang och vandrar genom århundradena, samtidigt som de bär med sig den strukturella grammatiken i sitt ursprungliga våld. Det är också vad Spillers kallar kroppens upplösning till kött – the unmaking of the body into flesh.

Det fråntagande av social och symbolisk ställning som raskapitalismen krävde uppnåddes inte trots denna visuella kultur, utan delvis genom den. Den symboliska ordningens religiösa bildlogik togs i bruk för att få denna upplösning att framstå som om den alltid redan varit gudomligt förordnad.

0

0

Prev Next