Domesticating Heaven [Att tämja himlen]: Gay Caryatid; Groups of Children in the Sky; Innocent Repetition; Putti Psychobiography [Gay karyatid; Grupper av barn i skyn; Oskyldig upprepning; Putti – en psykobiografi], 2026 Akryl, kol och färgpennor på duk/ Acrylic, charcoal and colored pencil on canvas Courtesy of the artist and Mendes Wood DM, São Paulo, Brussels, Paris, New York

Domesticating Heaven (Att tämja himlen), 2026

Matthew Lutz-Kinoy

Speltid: 05:09

Matthew Lutz-Kinoy: Mitt namn är Matthew Lutz-Kinoy. Jag är konstnär från Brooklyn, New York. Jag arbetar med storskaligt måleri och teckning, performance och keramik. Under de senaste tio åren har jag haft min ateljé i Paris, Frankrike. Den här serien med fyra målningar har titeln Domesticating Heaven. De är målade på ogrundad duk och uppspända på spännramar av aluminium. Deras höga format får mig att tänka på kolonner, eller på arkitektur som bär upp något.

Målningarnas höga, smala paneler påminner mig om ett särskilt ögonblick i rokokokonstnären Jean-Honoré Fragonards arbete. Under åren kring franska revolutionen lämnade han Paris och drog sig tillbaka till landsbygden, till sin familjs hem i Grasse. Vid den här tiden höll det aristokratiska mecenatsystem som hade burit upp hans karriär på att falla samman, och hans ställning inom Salongen och i offentligheten blev alltmer osäker. I Grasse installerade han om tidigare dekorativa verk, bland annat The Progress of Love, i en hemmiljö. Samtidigt gjorde han också en serie långsmala paneler som var tänkta att infogas direkt i hemmets arkitektur.

För mig påminner de här verken därför både om ett socialt tillbakadragande och om en anpassning: en rörelse bort från offentliga ambitioner och mot ett mer intimt, hembundet sätt att arbeta, format av villkoren för mecenatskap, av hans förflyttning och av behovet att överleva. Det höga, smala formatet bär alltså med sig en känsla av förskjutning, som en arkitektur som följer med och berättar denna historia om tillflykt.

På så sätt rör sig målningarna inom ett fält av dekoration och struktur, frihet och begränsning, ambition och stöd. När jag tänkte på Nisabas hus intresserade jag mig för hur måleri och arkitektur kan mötas under sådana villkor, och hur bilder kan fungera både som estetiska objekt och som bärande element.

I min målning Gay Caryatid finns en lång rad staplade rumpor i en ändlös kolonn. Längs sidan löper en ram av vridna rokokolinjer som omsluter de fylliga, köttiga rumporna. Jag tänker på karyatiden, som vanligtvis är en kvinnlig kolonnfigur. Den manliga motsvarigheten skulle kallas en atlas: en man som inte bär upp något praktiskt, som ett tak, utan en abstraktion – himlen, eller, som vi brukar föreställa oss det i dag, världen. Medan karyatiden oftast framstår som obesvärad, lider den manliga versionen och visar själva ansträngningen.

Det som intresserar mig är ögonblicket när den mänskliga formen är både bärande och ornamental, när kroppen är en dekorativ struktur som håller något på plats. Sammansmältningen av kropp och arkitektur hänger samman med ett bredare intresse för former av representation som rör sig bortom språket, där mening skapas genom rytm, rörelse och visuella relationer snarare än genom ord. Berättelser formas i relation till arkitektur, bild och det negativa rummet kring de mänskliga former som befolkar rummet. I den meningen kan måleri nästan läsas musikaliskt, som en följd av gester och färger som omorganiserar och öppnar upp mening.

Frågan om hur stöd – arkitektoniskt eller ekonomiskt – formar vad en bild kan vara, fortsätter jag att utforska i målningen Groups of Children in the Sky. Titeln är hämtad från ett verk som Jean-Honoré Fragonard visade på Salongen 1767. I stället för att presentera ett stort historiemåleri, som han var känd för, ställde han ut en skiss till ett dekorativt takmåleri, vilket väckte stark kritik. Denis Diderot, och andra, såg hans vändning mot dekoration och mecenatskap som ett tecken på att konstnären övergav sina intellektuella och moraliska ambitioner för att tillfredsställa en marknad. Vid den här tiden förväntades måleriet sträva uppåt, mot historiemåleriet och mot ett offentligt meningsskapande. Att Fragonard vände sig mot interiörer, mot ornament och mot sina mecenaters önskningar, sågs som en begreppslig och intellektuell försvagning. Diderot antydde att konstnären i jakten på pengar riskerade att förlora inte bara sin ambition, utan själva känslan för det sköna, och byta ut den mot den snabba tillfredsställelsen i lätthet och charm.

0

0

Prev Next