Howl, Inverted (Yl, inverterat), 2026

Melanie Kitti

Melanie Kitti: Jag heter Melanie Kitti. jag är lika mycket författare som jag är konstnär, och min praktik styrs av en form av personlig arkeologi där jag silar mig fram genom resterna av mina minnen och mitt undermedvetna.
Jag målar al fresco, vilket innebär att jag målar i en våt pasta av släckt kalk blandat med sand. Pigmentet blandas med vattnet som kalkpastan förvaras i. 

Jag är intresserad av hur former tar plats i både vårt inre och i historien. Jag arbetar intuitivt, formerna kommer till mig i processen. 

Mina motiv ofta är splittrade. För mig hänger det ihop med hur svåra minnen fungerar – de kommer sällan som en färdig berättelse, utan mer som fragment eller kroppsliga intryck. 

Jag skulle vilja avsluta med att läsa en långdikt som heter Reverse Cry. Jag överlämnar till er att avgöra hur måleriet hänger ihop med dikten.

Krokodilen bodde här först
 
Jag ser min kropp den står
utanför samtiden
och knackar på
 
Jag bodde i en tidigare tid
 
Häll
en halv kropp
och
en halv kropp
i en kropp
är ett recept
 
Jag låg bredvid
skelettet
flyttade in

Själv
har jag letat efter min skugga överallt
 
Jag slickar en tordyvel på magen
 
Jag är en portuppgång
och flugan flyger där
Jag är en portuppgång
och flugan flyger ut ur den
 
Smakar jag sorgligt?
 
Jag gör inbrott
i dagens läge
 
Jag drömmer att ett ägg kläcks och ut
kommer ett mycket större ägg
 
Alla får plats i ägget
 
Nyheterna är de rikas poesi
 
Min hjärna är en igelkott som nålar
fast min skugga
på planeten
 
Orden som bytte plats och
ramlade ut i fel ordning
Jag hittade några av dem
och några av dem låtsades jag att jag inte såg
 
Jag hittade en tår som vände tillbaka
 
Jag hade slukat min ånger
men jag hade spillt
 
Jag vill inte innehålla ropet som jag aldrig
ropade
 
Jag ropade på en mamma när jag födde
min dotter
 
Vi lever nu
men vi gräver jättemånga gravar
åt fel håll
 
Ingen läste
orden jag skrev
var gamla och hade använts förut
 
Jag viker ihop
mina hemligheter
 
Jag låser upp
mellan mina ben
är det lä
 
den döda kycklingens rubin
den gödslade näven
 
Utanpå månen krockar en snigel
 
Inuti månen regnar smulorna
 
mina naivistiska ben
mina naivistiska armar
sitter fast
på kroppen
som bullar ut
 
Förlåt för att jag är så tjock
 
Mina bruna fingrar
kommer färga av sig
om jag tar på de vita barnen
 
Mina grannar skyddar
mina sopor
kan rädda liv
 
Himlen är en jättestor lägenhet
 
Planeten är min ena pupill
 
Jag lutar mig mot väggen
Väggen lutar sig tillbaka
 
Jag är en bur