Scarecrow (Fågelskrämma), 2025

Sanya Kantarovsky

Sanya Kantarovsky: Jag heter Sanya Kantarovsky. Jag är målare och konstnär och bor mellan New York City och norra delen av delstaten New York. Jag föddes i Moskva i Sovjetunionen och immigrerade i början av 90-talet. Det här verket heter Scarecrow, och delar titel med den utställning där det först visades våren 2025 på Michael Werner Gallery i New York.

Den här målningen växte fram ur ett motiv som jag arbetat med flera gånger tidigare. Det handlar om att blotta någon slags inre mekanik i kroppen, som antyder en form av genomskinlighet eller transparens, eller i vissa fall ett slags upplösning av den yttre kroppen för att avslöja det inre.

Och jag tänkte på det både som en slags metaforisk idé och som något som efterliknade eller ekade själva måleriets struktur — en sorts hud som är uppspänd över ett underlag och bär upp en målad händelse på sin yta.

Jag tänkte också mycket på olika historiska sätt att gestalta kroppen och hur de har förändrats över tid. Till exempel kroppens vridning, eller olika kroppsställningar som är tänkta att spegla någon form av inre aktivitet, som tanke — om man tänker på Rodin, till exempel — eller smärta, som i Michelangelos döende slavar. Och sedan övergången till en mer dockartad kropp, sådan vi ser den när figurationen träder in i modernismen.

Figurens ansikte är dessutom nästan etruskiskt eller babyloniskt på något sätt, eftersom jag ville avstå från en enda form av representation och i stället förena flera olika sätt att avbilda i en och samma figur.

Och jag tänkte också mycket på Sigmar Polke och hans sätt att experimentera med material och färg, och skapa en intressant kognitiv dissonans eller spricka mellan materialet och det som materialet är tänkt att beskriva eller förkroppsliga.

Så här blir själva kroppen ett slags hål i ett lager av hud i målningen, mot den här olivgröna bakgrunden. Det är märkligt, eftersom bakgrunden optiskt eller illusionistiskt är tänkt att läsas som just bakgrund, men när man faktiskt betraktar objektet befinner den sig i förgrunden, medan kroppen själv blir ett slags tomrum, ett slags hål i ytan.

Och det finns också en märklig relation mellan två helt olika materialiteter. Kroppens inre är målat med en väldigt transparent och eterisk akvarell, medan huvudet och bakgrunden är målade i en mer skulptural, mer kroppslig oljefärg.

Mitt arbete är egentligen inte tänkt att förklaras eller förstås eller ses genom någon särskild lins eller idé. Jag är väldigt intresserad av målningar som något flyktigt ute i världen, och av hur de får värde och mening i betraktarens inre blick. En vän till mig sa en gång att det egentliga konstverket existerar någonstans i luften mellan betraktaren och målningens yta. Själva ytan, själva målningen, är bara ett objekt. Och den här målningen är inget undantag. Det är ett väldigt öppet förslag. Den är tänkt att ha en relation till kroppen, en relation till känslan, en relation till ett slags register av seende och kännande. Och det är allt.