Grande figure, 1949

Alberto Giacometti

Annika Gunnarsson: Om du går ut vid tolvtiden en vinterdag och ställer dig rätt under solen, då kommer din skugga att vara lika lång och utsträckt som Alberto Giacomettis stora figur – ”Grande Figure”.

Tar du med dig en kamera, kan du fotografera av din skugga, den som faller på marken framför dig. Om du sedan klipper ut skuggan ur fotografiet och ställer skuggan upp, Ja – då har du – en figur, som i stort sett har samma utsträckning som Alberto Giacomettis bronsskulptur.  

Titta nu på skulpturens tunga fötter. Den spensliga kroppen och det lilla huvudet. Kroppen ser nästan utmärglad ut.

I en tid när andra världskrigets fasor kastade djupa skuggor över västvärlden, brottades Alberto Giacometti med att skildra verkligheten, så som den tedde sig för hans ögon.

Alberto Giacometti har sagt att surrealismen gav honom möjligheten att sträcka sig bortom den traditionella skulpturens begränsning för att nå en sfär där linjen mellan dröm och verklighet suddades ut.

Genom att låta skuggan, du vet – den som uppstår av att figuren hindrar ljuset från att nå hela vägen fram till ytan bakom, vara en del av verket tecknade Alberto Giacometti en kropp i tre dimensioner. En kropp som utstrålar resning, i all sin avskalade enkelhet.