Touch Poem, 1960/2012

Yoko Ono

Annika Gunnarsson: Yoko Ono började göra sina första ”Touch Poems” under tidigt 1960-tal.

Det ”Touch Poem” som vi visar här, gjorde hon på Moderna Museet i anslutning till sin utställning ”Grapefruit”, 2012.

Den här serien verk är ofta utformade som tunna böcker. Om du tittar närmre på verket ser du att Yoko Ono har fäst remsor av tunt japanpapper över sidorna som textplattor.

Vid en första anblick skulle de kunna referera till Braille, blindskrift. Men ser du efter noggrant, finns det inga ord att läsa, varken för öga eller finger.

Men det finns en berättelse, en osynlig berättelse som aktiverar dina andra sinnen. Och som sätter fingret på hur vi som betraktare skapar mening från både sensorisk och icke sensorisk information.

Yoko Ono har sagt: ”Jag tänkte på poesi som du tar in genom kroppen. Poesi är ett sätt att begränsa universums information, genom att rama in den. Så jag tänkte på att rama in poesin utan ord, så att människor skulle kunna känna in den.”

Men vad gör det svarta håret, som är fäst mot pappret? Det är Yoko Onos eget. Hon tog en sax och klippte av en bit, och infogade det i verket. Vad betyder det? Är det möjligen en talisman, en skyddsbild, eller lyckobringare? Eller är hennes hår som pensels spets, vilken annars skulle ha kunnat lämna spår av pigment på pappret?

Yoko Onos konceptuella verk är sensibla mysterier, som vi gärna vill definiera. Men som trotsar alla försök till beskrivningar.