Timmar, 2017

Gideonsson/Londré

Timmar hålls vid liv genom dagliga handlingar av omsorg och kroppslig närvaro. Intendent Asrin Haidari reflekterar över utmaningen i att samla performativa verk.

Asrin Haidari: Varje dag här på museet upprepas en syssla som bryter den vanliga rytmen. Klockan 14:00 stannar en museivärd upp i sitt arbete, klättrar upp för en stege, tar fram en nyckel och vrider långsamt upp tre urverk. Det är en enkel handling – men den håller faktiskt ett konstverk vid liv. 

Hej. Jag som pratar heter Asrin Haidari och jobbar här på museet som intendent med ett särskilt ansvar för svensk och nordisk samtidskonst.

En del av mitt arbete handlar om att översätta konstnärens intentioner till museets verklighet, att förmedla och bevara den kunskap som behövs för att ett verk ska kunna visas på rätt sätt.

Konstnärsduon Gideonsson/Londré, verksamma i Kallrör i Jämtland, är upphovspersonerna bakom de urverk som utgör Timmar, ett verk som gränsar mellan skulptur och performance. 

Urverken slår ett slag varje halvtimma men går aldrig efter en regelbunden ”klocktid”. Beroende på pendelns längd och yttre omständigheter kommer de mer och mer att etablera sin interna tid och även deras förhållande sinsemellan kommer att skifta under utställningens gång.

Vad innebär det att vårda och visa omsorg för något? När blir ett upprepande arbete till en ritual? Borde tid upplevas snarare än mätas? Vad är meningsfullt i vardagen? Kan två kroppar hitta en gemensam, tredje gestalt som förskjuter fokus från individ till gemensam handling?

Utifrån sitt intresse för tidens förlopp och dold kunskap experimenterar Gideonsson/Londré i sitt konstnärliga arbete med olika former av mental och kroppslig synkronisering. Det betyder att dom skapar olika strukturer och omständigheter för sig själva att verka i. 

Första gången Timmar visades var under deras examensutställning på Kungliga konsthögskolan 2014. Verket hette då Fyrahundra trettiofem timmar och bestod i att de högläste brev till varandra samtidigt som de varje helslag vred upp uret under utställningens 435 timmar. Breven hade de skrivit under en veckas isolation i ett hus på en ö, där ett oregelbundet pendelur styrde hela deras livsrytm. Genom att upprepa en gest gång på gång frigörs en särskild slags uppmärksamhet och medvetenhet kring kroppen bortom det vi först kan greppa med tanken.

När Timmar nu ska visas på museet för första gången inleddes en process av att inhämta mer kunskap. Vi träffade konstnärerna för att gå igenom verket i detalj – både de bakomliggande tankarna och de tekniska aspekterna. Vi talade också om utmaningarna som uppstått tidigare, hur de kan förebyggas – och om en annan central fråga: hur vi egentligen skulle hantera verkets performativa inslag utan konstnärernas närvaro.

När verket ännu inte tillhörde en museisamling bar konstnärerna varandra – en levande stege som precis nådde upp till urverken. De är placerade på en höjd som motsvarar duons gemensamma längd i den position de intar när de drar upp verket.

Handlingen att aktivera Timmar har nu överlämnats till museets värdar. Konstnärerna själva demonstrerade hur det går till: att hålla nyckeln på rätt sätt, känna motståndet, veta när det är dags att vrida. Det sitter i kroppen, med små knep som bara kan läras genom att göra.