Bröderna Gedin, 1942

Lotte Laserstein

Berättare: Hans och Per Gedin som här är femton och fjorton år gamla, ger båda ett nyfiket intryck. Bröderna hade flytt tillsammans med sina föräldrar från Berlin och ankommit till Sverige i april 1938 – ett par månader efter Laserstein. Nu, fyra år senare, sitter ungdomarna avslappnade och fokuserade, var och en med sitt: Hans läser en bok medan Per, som så småningom ska bli förläggare, håller ett modellflygplan i sina händer och tittar intresserat ut ur bilden. Per har berättat att brodern Hans, som senare blev forskare, var den mer introverta av dem, medan han själv var den utåtvända – något som Laserstein uppfattat och fångat.

Ungdomarna sitter i sitt pojkrum på Linnégatan i Stockholm, dit familjen flyttat efter emigrationen. På väggen bakom dem syns en karta över norra Europa där Skandinavien och Sverige, deras nya hemland, befinner sig i centrum. Per minns Lotte Laserstein som en vänlig men ganska bestämd person, och hur tråkigt det var att behöva sitta stilla så länge; flera sittningar krävdes innan målningen blev klar. I sin självbiografi ”Förläggarliv” (1999) berättar Per, sedermera Per I Gedin, om hur svårt det till en början var för de två bröderna att komma till rätta i det svenska samhället, trots att de vuxit upp i ett tvåspråkigt hem och talade flytande svenska, liksom om den utbredda antisemitism de möttes av.

I motsättning till målningen ”Emigranten” förmedlar dubbelporträttet ”Bröderna Gedin” ett hopp om att den unga flyktinggenerationen, med sin inneboende öppenhet och nyfikenhet, i framtiden skulle kunna bidra till en bättre värld – även om kriget, då porträttet målades, rasade ute i Europa.