Jag och min modell, 1929/30

Lotte Laserstein

Berättare: Den speciella betydelse som Traute Rose hade som Lotte Lasersteins modell, formulerar konstnären inte bara i målningar som ”I min ateljé” eller ”Framför spegeln”, utan hon visualiserar också de bådas samhörighet och närhet i dubbelporträttet ”Jag och min modell”.

I ett för övrigt odefinierat rum avbildar Laserstein sig återigen vid sitt arbete, omgiven av det som utgör hennes värld: framför sig har hon linneduk, penslar och palett, i ryggen den attraktiva väninnan. Traute Rose har ställt sig bakom konstnärens rygg för att kasta en blick på den målning som just håller på att skapas. Såväl handens ömsinta gest när den läggs på axeln som den lätt framåtlutade, viskande hållningen, liksom den sinnliga utstrålningen i det satinglänsande linnet motsvarar den den ikonografiska bildtraditionen med konstnären och musan. Det hierarkiska mönster motivet vanligtvis bär på dekonstruerar Laserstein genom att styra blicken.

Konstnären tittar med bestämd blick ut ur bilden, väninnans beröring tycks hon knappt lägga märke till. Hennes blick riktar sig alldeles uppenbart mot en (för gestaltandet av ett självporträtt nödvändig) spegel. I den fixerar hon visserligen inte sig själv, utan, vilket avslöjas av ögonens placering, väninnan som står bakom henne. Genom förskjutningen leds den tänkta blickrörelsen tillbaka till målningen vi har framför oss: till modellen, som i sin tur leder blicken vidare, i och med att hon ser på linneduken där konstnären är i färd med att realisera den betraktade spegelbilden. Seendet och målandet slås därmed samman i en roterande rörelse som på ett oupplösligt vis förbinder konstnären, modellen och målarduken med varandra.