Kväll över Potsdam, 1930

Lotte Laserstein

Berättare: I sin vemodiga försjunkenhet påmin­ner vänkretsen som samlats på en takterrass i skymningstimmen om romantikens eller sekelskiftets vänkretsbilder. Men fridfullheten är bedräglig. När Lotte Laserstein målade Kväll över Potsdam hade den ekonomiska krisen satt stopp för ”det glada 20-talet”; en känsla av desillusion och vilsenhet bredde ut sig, reaktionära politiska krafter växte sig allt starkare.
 
Längst till vänster i bild står Lotte Lasersteins modell och vän Traute Rose. I boken Minnen från mina möten med konstnärinnan Lotte från 1987 ser hon tillbaka på den komplicerade tillkomstprocessen för målningen som påminner om en nattvardsskildring. Traute Rose skriver:
 
”Den mycket långa träpannån transporterades först med Berlins pen­deltåg till Potsdam och därefter vidare med hästdroska till själva destinationen, till vänner som hade en stor takterrass med utsikt över Potsdam. Vännerna samlades för de första skisserna. De intog sina platser och det bestämdes var och hur de skulle stå. Figurerna skissa­des bara upp, eftersom bakgrunden skulle målas först. Därefter till­bakatransport till den nya ateljén med höga ateljéfönster, där ljusför­hållandena liknade dem på takterrassen. Nu började det utdragna arbetet med de olika modellerna. Min position längst ut till vänster framför räcket var fastställd, likaså min mans [dvs. den andra, sit­tande figuren från vänster], som hade vår hund vid sina fötter. Mit­tenfiguren var först en flicka i röd tröja, som dock inte stod ut särskilt länge och till slut ersattes av flickan i det gula linnet. Den romantiske mannen bredvid henne hade också en föregångare. Han blev till sin stora besvikelse bortsuddad. Flickan i grönt i förgrunden passade bra, men klarade inte att stå så länge. Alltså stod jag modell för hen­nes ben. Min man Ernst, som stödjer sitt tillbakalutade huvud mot handen, var den som hade svårast att hålla kvar sin pose. Hunden ersattes efter ett tag av en gammal päls, eftersom den uppenbarligen inte gillade Ernsts fötter.”
 
I Sverige döpte Laserstein om målningen till Mina vänner, kanske som ett slags hommage till det hon läm­nat bakom sig. Under denna titel visas målningen på flera utställningar. Fram till kort före hennes död hängde den i hennes lägenhet.