Salman Toor, The Studio (Ateljén), 2026. Med tillstånd av konstnären, Luhring Augustine, New York och Thomas Dane Gallery. © Salman Toor 2026 Foto: Genevieve Hanson. Med tillstånd av konstnären, Luhring Augustine, New York och Thomas Dane Gallery

The Studio (Ateljén), 2026

Salman Toor

Speltid: 02:04

Salman Toor: Hej, jag heter Salman Toor. Jag växte upp i Lahore i Pakistan, och de senaste femton åren har jag levt och arbetat i New York. Ateljén är, liksom större delen av mitt arbete, målad ur fantasin. Målningen är en sorts allegori över en hemsökt ateljé, där en konstnär kanske bevittnar och målar uppenbarelser, andar eller modeller.

Målaren själv är en luffarlik figur som återkommer i mina verk – en postapokalyptisk gestalt fylld av humor och patos, med en gummiaktig, hårig kropp och en näsa som för tankarna till Pinocchio eller en marionett. För mig leker en sådan figur med föreställningar och rädslor kring annorlundaskap, främlingskap, hygien, ras och migration, men också med en kärlek till europeisk konsthistoria. Eftersom mina målningar är imaginära finns det ofta ett självbiografiskt inslag i dem, och jag tycker om att måla figurer som rör sig mellan kulturella koder – mellan queer pojke och muslimsk man.

Det finns något ritualistiskt över figurgruppen till höger: någon sorts förfädersandar och sammansatta gestalter av mellanösternska patriarker, indiska mödrar och familjer, och spöken som lämnar eller hämtar saker ur en hög av bråte. Den här typen av bråte är ett återkommande motiv i mina målningar, och jag brukar kärleksfullt kalla det för en ”fag puddle” (Bögpöl).

Fag puddles är sorgliga, roliga högar av storslagen utmattning, av misslyckande och kollaps. Men de kan också vara heroiska – som en hög tvätt, eller skatter från ett imperium, eller ett gravbål. Och då får jag också måla sådant jag tycker om: trassliga ledningar, stearinljus, träsplitter och sammanflätade lemmar.

Fag puddles bär på en känsla av övergivenhet: saker som kan genomsökas och bearbetas, högar av spillror och kroppar som utmanar våra föreställningar om vems existens som berör oss mest eller minst. Den här målningen är kanske en dialog mellan begär, kärleken till kroppen och kulturens ritualer, som för mig inte verkar kunna samexistera fredligt någon annanstans än i måleriet.

0

0

Prev Next