Manshuvud, 1969

Pablo Picasso

Berättare: När Picasso under slutet av 1960-talet målade sina så kallade musketörer var det en värld han redan hade burit inom sig i många år. Efter en magoperation i slutet av 1965 tillbringade han månaderna i återhämtning med tecknande, grafik, böcker och television. Han läste Alexandre Dumas De tre musketörerna på nytt och kunde se hur berättelser om fäktande hjältar och hovintriger även fyllde fransk tv vid tiden. Ur denna blandning av äventyrsromantik och populärkultur växte en ny gestalt fram – den åldrande konstnärens alter ego, beväpnad med pensel i stället för värja.

Musketörerna blev ett motiv där Picasso kunde leka med manlighetens koder. Detta manshuvud påminner om de spanska hovmän som Diego Velázquez målade trehundra år tidigare – män med djupa blickar och aristokratisk hållning. Men där Velázquez skildrade maktens män, återupplivar Picasso dem som färgstarka, stiliserade gestalter.

Velázquez hade följt Picasso genom livet. Redan som tonåring, vid sitt första besök på Prado-museet i Madrid 1895, hade hans far uppmanat honom att studera konstnären noggrant. Där, inför Velázquez hovnarrar, hovdamer och hovmän, började ett samtal som aldrig upphörde. Genom decennierna återkom Picasso till dessa gestalter – inte för att efterlikna dem, utan för att utforska vad det innebar att vara målare i deras efterföljd. När han senare målade sina musketörer blev de en fortsättning på den spanska tradition han en gång mött i Madrid.

När Picasso visade sina musketörer för vänner kunde han säga: ”Den där får man passa sig för. Den där driver med oss. Den där är oerhört självnöjd. Den här är en allvarlig intellektuell. Och den där, se hur sorgsen han är, stackaren. Han måste vara målare.”