Pablo Picasso, Carreau décoré d’un visage/Kakelplatta med ansikte, Mougins, 15 juni 1963. Fundación Almine y Bernard Ruiz-Picasso. © Succession Picasso/Bildupphovsrätt 2025. Foto: Hugard & Vanoverschelde © FABA
Picasso och keramiken
Pablo Picasso
Speltid: 02:05
Berättare: Efter andra världskriget lämnade Picasso Paris och bosatte sig på franska Rivieran, där keramiken snabbt blev ett av hans viktigaste arbetsfält vilket resulterade i en produktion på över 4 000 föremål.
Han upptäckte staden Vallauris 1946 genom en lokal keramikutställning och återvände året därpå för att arbeta med keramikerna Suzanne och Georges Ramié i Madoura-verkstaden. Några år senare bosatte han sig i Vallauris för att ha nära till leran, ugnarna och det hantverkskunnande som gjorde hans omfattande keramikproduktion möjlig.
I Madoura-verkstaden tog Picasso snabbt till sig kunskaper om tekniker som formpressning, ristning, relief, modellering och målning med engober, oxider och glasyrer – kunskaper han sedan pressade till ytterkanterna av vad traditionell keramik vanligtvis tillät. Han gjorde tallrikar med avtryck av verktyg och andra föremål, kärl byggda som små skulpturer och vaser där öppningen omvandlats till djurhuvuden eller masker.
Tallrikarna vi ser här, utförda i maj till juli 1963, utgör en sammanhållen grupp där Picasso systematiskt undersöker hur ett ansikte kan byggas upp med minsta möjliga medel. Serien är tekniskt mycket varierad trots sina likartade mått och består av både vit och röd terrakotta.
Keramiken gav honom nya idéer genom materialets egna villkor: glasyrernas oförutsägbarhet, ugnens kemiska förändringar och samspelet mellan form och måleri. Många motiv utvecklades parallellt i lera och på duk, särskilt djur, masker och ansikten.
Arbetet i Vallauris hade också en social dimension. Staden var ett aktivt keramikhantverkscentrum, och Picasso deltog i lokala evenemang och formgav affischer för byns festivaler. Keramiken gav honom ett snabbt, experimentellt arbetssätt som han återvände till även under sina sista år, där pressade reliefer, förenklade ansikten och modellerade djur visar hur nära den skulpturala och målade gesten kunde ligga varandra.