Början på patriarkatets slut, 1993

Monica Sjöö

Berättare: På förmiddagen den 9e maj kl 10 (1993) genomförde vi, en grupp kvinnor som samlats i Bristol under en helg för evenemanget ”Breaking the Silence/Ama Mawu”, en aktion i Bristols katedral. Det var oerhört starkt & magiskt & kändes på något sätt betydelsefullt & underbart… som om vi hade öppnat en spricka i etern och kunnat låta viss makt och frihet åt alla kvinnor sippra igenom från en annan sfär… vi hade brutit några bojor i vårt inre.

Jag har inte genomfört något lika stärkande med andra kvinnor sedan jag deltog i vandringen över skjutbanorna på fälten i Salisbury vid fullmånen och månförmörkelsen under Beltane -85, ett initiativ av kvinnorna i Greenham. Då tog vi kvinnor tillbaka Silbury, Stonehenge & landskapet där – Gudinnans uråldriga, heliga platser.

Under vårt ”brainstorming”-möte som hölls i Bristol den 10 januari nämnde jag att jag under 20 års tid kunnat dagdrömma om att gå in i en katedral eller kyrka mitt under gudstjänsten eller mässan och ställa kyrkoherden eller prästen till svars för att han och kyrkan ”hädar gentemot Modern” i sitt eviga malande om manlig treenighet och förtryck av kvinnor. Kyrkan, protestantisk såväl som katolsk, har aldrig bett om ursäkt offentligt för sitt folkmord av kvinnor under tre seklers europeisk historia…för att inte tala om sin förföljelse av schamaner, både kvinnliga och manliga, över hela världen… bland sina många andra försyndelser.

Anledningen till att jag aldrig agerade på mina fantasier om att fördöma kyrkofäderna var att om jag för flera år sedan själv hade gått in i en katedral så hade jag förmodligen förklarats sinnessjuk. Men… min dröm tycktes tände en gnista hos de andra kvinnorna. Jag både ville att det skulle ske OCH blev rädd att det faktiskt skulle bli verklighet då jag visste att jag omöjligen kunde hålla mig undan om kvinnorna bestämde sig för att genomföra det. Så… under den flera månaders långa organiseringen och planeringen av Ama Mawu-konferensen var jag nervös och ängslig.

Vi samlades till slut den där helgen i maj. På lördagen som var vikt till en heldagsworkshop om rasism i alla dess former höll jag en workshop om ”Hur rasism förvränger västerländsk andlighet och västerländska värderingar”, vilket är ett jätteämne och jag hade förberett det i flera veckor. Så när lördagskvällen kom var jag helt utmattad och oförmögen att delta fullt ut i diskussionen som en grupp kvinnor höll om att genomföra en aktion i katedralen följande morgon.

Jag var fortfarande osäker på om jag skulle ha ork att delta & vaknade på söndag morgon kl 7 med huvudvärk och en gnagande ångest. Under tiden hade jag gjort ett plakat med affischen av min målning ”Födande Gud” på fram-& baksidan & sedan skrivit orden ”Gudinnans återkomst” & ”Början på patriarkatets slut”. Ifall jag skulle behöva den…

Kl 10 befann jag mig vid College Green nära katedralen och hoppades i viss mån att ingen i själva verket skulle dyka upp. Men… sådan tur hade jag inte. Ett femtontal kvinnor anlände & efter att vi samlat oss genom att forma en cirkel på gräsplanen & be om att bli beskyddade… gick vi in i katedralen utan minsta tvekan. Jag var rädd, det var vi nog allihop… man avbryter ju faktiskt inte en kyrkogudstjänst mitt i! Vi skred in utan att någon la märke till oss och ingen uppfattade vad som hände förrän vi stod uppradade framför altaret i det skarpa ljuset, vända mot en paff församling. Jag hade ställt mig i mitten eftersom jag höll upp plakatet och ville att det skulle synas. Med tanke på att jag under tidigt 70-tal flera gånger var nära på att ställas inför rätta för ”obscenitet och hädelse” för ”Födande Gud” (alltid på initiativ av den kristna högern) var det väldigt viktigt för mig att jag konfronterade biskopen med den målningen… som jag anser vara helig, en gåva från Gudinnan som föder universum ur Sin blödande mörka livmoder. Han försökte ta det från mig & informerade mig om att han höll gudstjänst och att katedralen är hans på vilket jag svarade att katedralen är byggd på Gudinnans uråldriga heliga marker & att vi håller vår egen gudstjänst. Under tiden frågade en kvinnlig diakon biskopen om man skulle kalla på polis men han ville undvika en mediaskandal i sin kyrka. Jag sa att vi ville sjunga en sång när han frågade hur länge vi skulle vara där. Så… där stod vi i det bländande ljuset, församlingen satt i mörkret, ljusen brann, män stod där i vita kåpor… och sjöng alla verser i ”Burning Times”.

På vägen ut hytte en gammal vaktmästare vid dörren sitt finger mot mig och sa: ”du är gammal nog att veta bättre”… på vilket jag svarade att det var just för att jag är gammal nog att veta bättre som jag var där!