Födande Gud, 1968

Monica Sjöö

Berättare: Den här målningen baserades på den naturliga förlossningen i hemmet av min andra son Toivo 1961, en förlossning som i min upplevelse var en första invigning till den Stora Modern som samtidigt är immanent och transcendent, både mörk och ljus. För första gången upplevde jag den enorma kraften i min kvinnokropp, både smärtsam och kosmisk, och för min inre blick ”såg” jag stora svartskimrande och ljusstrålande massor komma och gå framför mig. Universums Gudinna i sin kropp av renaste energi. Förlossningen förändrade mitt liv och fick mig att ifrågasätta den patriarkala kultur vi lever i tillika dess religioner som förnekar alla mödrars och den Större Moderns livsalstrande krafter.

I forntida kvinnocenterade kulturer under den yngre stenåldern födde kvinnor sina barn i den Stora Gudinnans heliga domäner under överinseende av schamanprästinnor som var barnmorskor, medicinkvinnor och astrologer.
 
Födelsen var ett sakrament och Vicki Noble skrev en gång att den ursprungliga schamanen är den födande kvinnan eftersom hon flyger mellan världar och återför förfädernas andar till den här sfären, med fara för eget liv. Vi är ande förkroppsligad.

Jag hade fött min första son på ett sjukhus i Stockholm och det hade varit en katastrof för oss båda. Den här hemförlossningen, utan vare sig medicinskt eller tekniskt ingripande, gjorde mig mottaglig mig för den Stora Moderns kraft.

Jag ville skapa en målning som skulle uttrycka min gryende religiösa tro på den Stora Modern som den kosmiska skapelsens Urkälla. Jag ville inte att Hon skulle vara en vit kvinna. Verket resulterade i att jag var nära att ställas inför rätta och min målning censurerades upprepade gånger under 70- och 80-talen. Den ansågs ”ful”, ”obscen” och ”hädisk”. En modern häxjakt bedrevs mot mig och mitt verk. 1968 fanns inte heller någon kvinnlig konströrelse eller Gudinnerörelse och jag kände mig alldeles ensam. Fast jag hade en känsla av att forntidens kvinnor, som är samtidiga med oss i ett annat tidsrum, kommunicerade med och genom mig. Jag var deras portal och medium till den här världen.

Utan känslan av att vara en i en lång rad kvinnor som varit aktiva och levt vidare genom årtusenden, hade jag nog drivits till vansinne av ilska och ensamhet, och sorg över vad vi kvinnor idag har gått miste om.