Följande text är ett utdrag ur Aya Soikas katalogessä ”Konstnärsgemenskapen Brücke – betraktad med dagens blick”.
Nya källor till inspiration
Speltid: 02:37
Berättare: Konstnärerna som radats upp likt ett slags streckgubbar bakom flickan i den gulsvarta trikån leder tanken till de snidade kantiga figurerna på träbjälkarna i ett hus i Palau, som Pechstein och hans kollegor bevisligen hade sett när de besökte det återinvigda Oceanien-rummet på Dresdens etnografiska museum 1910. Träbjälkarna inspirerade Pechstein att resa till den tyska kolonin Palau i dåvarande Tyska Nya Guinea.
I sin jakt på nya motiv riktade konstnärerna inte bara blicken mot samtidens ledande konstnärer (och då och då mot konsthistoriens gamla mästare), utan i hög grad också mot vardags- och ritualföremål från världen utanför Europa, som europeiska handlare, samlare och museer kommit över via kolonialismens kanaler. Utan stimulansen från dessa föremål skulle varken Kirchners, Schmidt-Rottluffs eller Noldes konst ha utvecklats på det blixtsnabba vis som kan observeras från 1909 och framåt.
När Kirchner 1925 påstod att ”hans egen form var och måste vara något helt annat än dessa exotiska människors” var detta en av konstnärens många självframställningar, byggd på en idealbild av den autonoma konstnären vars skapande springer helt och hållet ur sig självt. I själva verket hjälpte besöken på Dresdens och Berlins etnografiska museer Brücke-målarna att upptäcka nya motivvärldar, utveckla ett förenklande, expressivt formspråk och låta det som de sett där påverka såväl ateljéernas utformning som de egna målningarna.
Stimulansen från ”främmande” former och motiv gjorde det möjligt för konstnärerna att skapa verk som i konsthistorien på ett tämligen vagt sätt har sammanfattats under rubriken ”primitivism”. Hur hanterar vi i dag den sortens konstnärliga tillägnelse- och transformationsprocesser? Medan diskussionen under konstnärernas livstid fokuserade på anklagelser om imitation och eklekticism handlar det i dag också om konstnärernas roll i förhållande till den tyska kolonialismens historia. Bidrog inte receptionens estetiska fokus på form, och hyllningen av ”uttryck” utan kännedom om bakgrundshistorierna, till en del av den koloniala amnesin på konstens område?