Varför användes barnmodeller?

Berättare: Filosofen och psykologen Theodore Lipps inlevelseteori har en direkt koppling till filosofen Friedrich Nietzsches dionysiska koncept av passionerad livshängivenhet och den sinnliga varseblivningsvärlden i opposition till den tidens vetenskapsiver och rationalism.
 
Människorna på 1800-talet beskrev Nietzsche som: ”oförmögna att leva, att på ett riktigt och enkelt sätt se och höra, att på ett framgångsrikt sätt kunna fatta tag i det närmaste och mest naturliga […] och utan någon tilltro till alla känslor som inte först försetts med ordstämpel”.
 
[…]
 
Brückekonstnärerna var hängivna anhängare till Nietzsches filosofi och bekände sig i sitt manifest till en ny ”generation av skapande och njutande människor” som skulle skaffa sig ”rörelsefrihet och levnadsfrihet” i förhållande till ”de bekvämt etablerade äldre krafterna” och Lipps teori erbjöd dem en metod att ”omedelbart och oförfalskat” återge det ”som driver [dem] att skapa”.
 
Barnmodellernas roll var uppenbarligen att med sin oförställda livskraft bidra till att göra gruppakterna utomhus och i bostadsateljéerna mer autentiska. På grund av barnets ännu bristande livserfarenhet tillskrevs det av Lipps ”rudimentära” och ”odifferentierade” rörelseimpulser, som fullt ut kom till uttryck i den ”fria leken” och som med en inneboende ”livlighet” skulle inverka på ”naturtingen” i en ”vitaliseringsakt”. Naturen väcktes med andra ord mer eller mindre till liv genom barnets fria lek.
 
På samma vis såg Friedrich Nietzsche ”naturens botande instinkt” bevarad i ungdomen. I Så talade Zarathustra, Brückekonstnärernas heliga skrift, låter Nietzsche den mänskliga anden genomgå tre förvandlingar för att tillfriskna, vilka genom regressiva steg leder tillbaka till barndomen.
 
Nietzsche skriver: ”Oskuld är barnet och glömska, en ny början, en lek, ett hjul som rullar av sig självt, en första rörelse, ett heligt ja-sägande. Ja, mina bröder, för den skapande leken krävs ett heligt ja-sägande: anden vill nu sin vilja, den för världen förlorade vinner sin värld.”
 
På så vis kan Brückekonstnärernas gruppvistelser förstås som en iscensättning i verkligheten av denna tredje förvandling, där barnmodellerna stod som garant för konstnärernas möjlighet att ”fritt leva ut sig själva”, vilket Lipps föreslog som praktisk tillämpning av Nietzsches heliga ”ja-sägande” som filosofisk formel för att estetiskt vinna världen.