Utställningsguide
Fotografi av Laurie Anderson: Absent in the Present: Looking into a Mirror Sideways

Laurie Anderson, Absent in the Present: Looking into a Mirror Sideways, 1975 © Laurie Anderson

Laurie Anderson

Looking into a Mirror Sideways

01.04 2023 – 03.09 2023

INTRODUKTIONSFILM

Möt Laurie Andersson i hennes största retrospektiva utställning i Europa någonsin.

Tillsammans med Laurie Andersson och curator Lena Essling går vi igenom utställningens teman och gör några nedslag.

Några av de verk som presenteras i filmen är The Ark (2023), Commotion (2023), Sidewalk (2021), Scroll (2021), To the Moon (2018), Axel – His Story (2023) och Habeus Corpus (2015).


Vår planet mår inte särskilt bra. Vi lever i ett slags ovetskap och för mig som konstnär är det ett väldigt intressant ställe att befinna sig på, att inte veta.

– Laurie Anderson

INTRODUKTION

Laurie Anderson är legendarisk inom amerikansk avantgardekonst, experimentell musik och indepen­dentkultur. Som scenkonstnär, författare, kompo­sitör, aktivist och filmskapare skär hennes verk på tvärs genom genrer. Hon slog igenom internationellt som pionjär inom den elektroniska musiken. I dag arbetar hon i framkant av nya tekniker inom konsten, som VR eller AI, men använder lika gärna tidlösa uttryck som röst, måleri eller kolteckning.

Laurie Andersons mångfacetterade produktion kan ses som delar i en och samma väv av berättande. Här ryms en ström av betraktelser över människans vill­kor, nationers drömmar, flyktig samtid och dystopis­ka framtidsvisioner. Tilltalet är omedelbart men följer drömmens logik. Hos Anderson blir det vardagliga förunderligt medan stora frågor kommer nära: Var är vi? Vad är tid? Vem äger berättelsen?

Utställningen kombinerar helt nya produktioner med nedslag i konstnärens arbete sedan 1970-talet, däri­bland verk inom performance, fotografi och video. I flera verk återkommer frågor om identitet, de roller vi tar eller ges, bland annat genom konstnärens svensk­födde farfar Axel Efraim Anderson (1881–1963).

OM LAURIE ANDERSON

Laurie Anderson (f. 1947) växer upp i Glen Ellyn, Illinois, som ett av åtta syskon. Vid sidan av skolan studerar hon måleri och spelar fiol med Chicagos ungdomssymfoniker. Hon söker sig 1966 till New York och studerar skulptur för minimalisten och kon­ceptkonstnären Sol LeWitt (1928–2007). Här blir hon del av en generation radikala unga konstnärer som Gordon Matta-Clark (1943–1978) och koreografen Trisha Brown (1936–2017). De experimenterar med fotografi, text, ljud och aktioner, ofta i genreöverskri­dande samarbeten. Anderson fokuserar på musik och berättande. På turnéer runtom i USA inleds ett projekt att skildra hemlandets egenheter. Hon söker sig även till Europa, där hon deltar i utställningarna documenta 6 och 8 i Kassel.

Laurie Anderson har samverkat med profiler inom konstmusiken som kompositörerna Philip Glass (f. 1937) och John Cage (1912–1992) eller musikern och producenten Brian Eno (f. 1948). Hon har publi­cerat en rad böcker och släppt sju album, däribland Big Science, där låten ”O Superman” blev en ovän­tad världshit. Anderson är artist-in-residence vid Australian Institute for Machine Learning (AIML), och professor i poesi vid Harvard University.

INSTRUMENT OCH PERFORMANCE

Musik och röst är grunden i Laurie Andersons arbete. Det talade ordet, pauserna och lyssnandet är avgöran­de delar i komposition och framförande. Anderson experimenterar från 1970-talet med platsspecifika ljudverk. Hennes musikstycken tar intryck av geome­tri och språk, men också av ljud i vardagen. Med tiden kombineras musiken med performance, filmproduk­tion och tekniska innovationer. Soloframträdanden utvecklas till multimediaföreställningar som United States I–IV (1983) eller operan Moby Dick (1999).

Hon utvecklar också nya instrument. På Tape Bow Violin har stråkens tagel ersatts med ljudband. Den inspelade rösten blir repetitiva läten, ord tömda på mening men bärande i musikbilden. Även kroppen blir ett instrument: Drum Suit från tidigt 1980-tal har delar av en trummaskin insydd, mikrofonerna i Drum Glasses gör kraniet till en resonanslåda. 1990-talets högteknologiska Talking Stick samplar ljud på scenen som spelas upp i ny form.

I Citizens fylls rummet av ett rytmiskt, metalliskt ljud – en rad gestalter slipar knivar, var och en i sin takt. Ett abstrakt ljudverk som samtidigt blir ett vänporträtt och en stämningsbild från det laddade amerikanska valåret 2020.

SPRÅK OCH MINNE

Språk och media har alltid intresserat Laurie Anderson – dels i egna texter och berättelser, dels som material och fenomen. Den amerikanske författaren William S. Burroughs (1914–1997), en nära vän och samarbets­partner, liknade på 1970-talet språk vid ett virus från yttre rymden. Språket, menar Anderson, är ett själv­genererande system som vi aldrig fullt ut kontrollerar; det spelar oss i själva verket som instrument. Dagens AI-teknik kan autogenerera helt nya texter ur mängder av olika källor, med en viss persons specifika tonalitet Hur vi väljer våra ord i stunden, eller hur vi återbe­rättar en händelse, får enligt Anderson betydelse för hur minne och självbild formas. I det här rummet återges ett par tidiga upplevelser som varit avgörande för hennes egen förståelse av ordets formande kraft. Det slags ögonblick som för alltid präglar oss kallas ibland för vertikal tid. De tycks skära genom alla andra erfarenheter, som schakt tvärs igenom den linjära upplevelsen av tiden som passerar.

PERSONA

New York på 1960- och 1970-talet är en turbulent, kre­ativ miljö, som Laurie Anderson senare liknat vid det dynamiska Paris på 1920-talet. Hennes kretsar tar in­tryck av den internationella Fluxusrörelsen, där idéer står i centrum snarare än traditionella konstobjekt. I tidens anda överges ateljén för stadsrummet och sam­arbeten är självklara. Ett konstverk kan ta formen av en läsning, en dans över stadens tak eller en konst­närsdriven restaurang.

Bland Andersons tidigaste verk finns skulpturer i enk­la material med kopplingar till kroppen. Mudras är buddhistiska handgester – avgjutningar av språk som bild. Ljudskulpturen When You We’re Hear kan bara upplevas av den som vidrör den.

Fotografi och skrivande är redskap för att utforska subjekt och objekt, dröm och verklighet. Kameralin­sen blir spegel då Anderson prövar att iklä sig rollen som svensk genom att ljuda inlärda fraser eller imite­ra kameravinklar och gester från Ingmar Bergmans Persona (1966). På scen antar Anderson olika alter egon, ibland genom att förställa rösten på teknisk väg. Inte minst återkommer en maskulin röst – the voice of authority.

TO THE MOON

Frihet, äventyr och irrfärder är teman i Laurie Andersons arbete: från den personliga resa som ens eget liv och död innebär, till den grundlagsskyddade amerikanska rätten att söka sin lycka. Människan tycks kunna skifta sömlöst mellan parallella världar utan att egentligen vara medveten om det – som då vi växlar mellan dröm och vakenhet, eller samtidigt kan acceptera både en vetenskapligt rationell och en andlig syn på världen.

I verket To the Moon används VR-teknik för att för­flytta oss till en plats bortom den fysiska. Deltagaren beger sig ut på en drömlik upptäcktsfärd över månens hemlighetsfulla yta. Här skymtas referenser från gre­kisk mytologi, litteratur, vetenskap, film och politik. Upplevelsen ger perspektiv på vår egen ännu levan­de men utsatta planet. Rymden är ett återkommande motiv hos Anderson, som 2002 bjöds in av NASA som den amerikanska rymdmyndighetens första artist-in-residence. To the Moon är ett samarbete med den taiwanesiske konstnären Hsin-Chien Huang (f. 1966).

TID OCH KROPP

I spåren av 11 september genomför Anderson en mani­festation i samarbete med Mohammed el Gharani (f. 1986). Som den yngste internen på det amerikanska Guantánamofängelset – anklagad för anstiftan till terrorism vid 12 års ålder – frisläpps och förvisas han 2009 utan giltigt medborgarskap. Verkets titel, Habeas Corpus, kommer av rättsprincipen att inte godtyckligt fängsla någon. Under en konsert med Anderson i New York 2015 livestreamas den statslöse flyktingen rakt in i offentligheten i monumentalformat och kan berätta sin historia från en studio i Ghana. Verket uppmärk­sammar en politisk situation där enskilda individer blir brickor i ett spel, men också det mardrömslika i att bli fråntagen sin identitet, sin tid och sina minnen.

Laurie Anderson arbetar återkommande med talan­de skulpturer, ett slags analoga hologram. Avstånd i tid och rum sätts ur spel när en gestalt materialiseras i rummet. Samtidigt markerar verkets olika lager – skulptur, ljud, projicerad bild – avstånd till betrak­taren. ”Närvaro som betecknar frånvaro”, som den franske kulturteoretikern Roland Barthes har beskri­vit fotografi. Är direkt, ofiltrerad kommunikation mellan människor i själva verket en illusion?

ARK

Laurie Anderson har sagt att hon talar om saker för att förstå världen. Hennes berättelser hämtar stoff ur egna erfarenheter och observationer, men väver också in litterära verk, mytologi eller ny vetenskap. En berättelse kan växa till att bli en hel föreställning, som den kommande operan ARK med premiär i Manchester 2024. Den tar sin utgångspunkt i Bibelns berättelse om Noas ark, en historia som Anderson har återkommit till i flera sammanhang.

I ARK kommer den världsomfattande översväm­ningen inte – som i bibelberättelsen – som ett straff för människans synder. I stället är den en följd av att iCloud brister, så att all samlad kunskap går förlorad och regnar ned över världen. En rad karaktärer och fenomen ur samtid och konsthistoria passerar revy i ett epos som snarare ställer frågor än erbjuder svar. I operan argumenterar Buddha med kristendomens strängare Gud om hur världen kan räddas – eller om apokalypsen i själva verket är alltings mål och me­ning. För Moderna Museet iscensätter Anderson ett antal moment ur ARK som en rumslig installation.