I utställningen ”Sju rum och en trädgård” samtalar, krockar och konspirerar verk av den amerikanska konstnären och filmskaparen Rashid Johnson med Moderna Museets samling.

I utställningen iscensätts ett möte som utgår ifrån de personliga, politiska och konsthistoriska relationer som vecklar ut sig i Johnsons konstnärskap.

Här kan du lära dig mer om några av verken ur museets samling som presenteras i utställningen.

Helt fri

Monogram, 1955–1959
Robert Rauschenberg

Monogram tillhör de verk som Robert Rauschenberg kallade ”combines”, ett slags hybrider av måleri och skulptur. Angorageten fann konstnären i en butik för begagnade kontorsmöbler. Rauschenberg använde gärna uppstoppade djur i sina combines – de fick på så vis nytt liv. I den collageartade målningen under geten har han lekt med relationen mellan den liggande målningen och betraktarens perspektiv ovanifrån. En astronaut blickar upp mot skyn och en lindansare vandrar på slak lina över en avgrund. Ett spädbarns fotavtryck tycks markera en människas första måleriska gest på en liggande yta. Sitt namn fick verket efter hur den hornprydda bocken och bildäcket slingrar sig om varandra likt bokstäverna i ett monogram.

Figure humaine, 1931
Max Ernst

Det undermedvetna var av central betydelse för surrealisterna. I linje med Sigmund Freuds psykoanalytiska teorier ville man nå bortom medvetandets gränser, släppa fram det ohämmade och irrationella. Som ett led i denna strävan ”uppfann” Ernst det så kallade frottaget 1925: genom att gnugga, frottera pennan mot ett papper träder olika mönster fram från underlagets ojämnheter. Slumpen blir den konstnärliga motorn; medvetandet bara en faktor bland andra i skapandet. Ur den skrovliga, mossliknande ytan i Människobild framträder en sammansmältning av fågel, insekt och planta. Undertonerna är omisskännligt sexuella.

Dawn Chorus
Kevin Beasley, 2023

När Kevin Beasley (f. 1985, USA) skapade Dawn Chorus placerade han bomullstussar inom en metallram och hällde sedan harts i olika färger över dem ‒ han målade alltså med dessa material. Bomull för tankarna till den transatlantiska slavhandel och det utnyttjande av förslavade människor som pågick under århundraden på bomullsplantager, särskilt i den amerikanska södern. När hartset hade torkat vecklade ”landskapets” form ut sig, och Beasley kunde då rita med tuschpenna på den stelnade ytan. Resultatet är en vy som skildras genom råmaterialets känslomässiga och kulturella skikt. Beasley utforskar den topografiska och historiska omvandlingen av landskapet under slaveriet, såväl som de konstnärliga grunderna för det amerikanska landskapsmåleriet, och förnyar därmed denna konsthistoriska genre.

Night Park, 2022
Salman Toor

I den lummiga parken kastar träden långa skuggor över gräset. I skydd av lövverken har några män träffats för en stunds sex och intimitet. Unga, homosexuella, brunhyade män spelar ofta huvudrollen i Salman Toors målningar. Ekon från konsthistorien är påtagliga. Här gör sig Hieronymus Boschs Lustarnas trädgård (1490–1510), Henri Matisses Joie de vivre (1905–1906) och Edouard Manets Frukost i det gröna (1862–1863) påminda, målningar där människans sinnliga begär skildras i grönskande trädgårdar. Denna nattliga scen är dock fast förankrad i vår samtid. Bilar står parkerade i parkens utkant och gestalten i förgrunden tittar på sin mobilskärm, kanske för att få uppdateringar inför ett förestående möte.

Salongen

Untitled, 1959
Lee Bontecou

Lee Bontecou föddes i Providence, Rhode Island i USA. Sin barndoms somrar tillbringade hon i familjens hus i Nova Scotia på Kanadas sydostkust. Havet och dess växter och djur blev därför en stor inspirationskälla när hon som vuxen valde att bli konstnär med inriktning på teckning och skulptur.

Koppar, järn, epoxy, fossil och skelett, kanvas, militär utrustning och annat upphittat material utgör basen i hennes skulpturer. Hon lärde sig tidigt att svetsa för att kunna återanvända gamla stålramar och därmed skapa de tredimensionella kanvas-skulpturer som har blivit kännetecknande för hennes konstnärskap – och som Utan titel är ett exempel på. Kanvasen kommer från gamla postsäckar eller från militärt material som efter kriget såldes billigt i New Yorks second hand-butiker. Hennes verk kan beskrivas som en blandning av naturliga material och mekanik; organiska och samtidigt abstrakta. Ibland är de nonfigurativa, andra gånger påminner de om maskiner, växter eller vattenlevande djur, som fiskar eller havstulpaner. När Lee Bontecou började göra vägghängda skulpturer utmanade hon tidens konventioner, både vad gällde materialval och presentation.

Redan tidigt i sin karriär fick hon stor uppmärksamhet, och hade sin första separatutställning på New York-galleriet Leo Castelli år 1960. Hon var en av endast ett fåtal kvinnor som deltog både i São Paulo-biennalen 1961 och Documenta i Kassel 1964. Lee Bontecou drog sig tillbaka från konstlivet i mitten av 1970-talet och ställde därefter inte ut på många år. I mitten av 1990-talet upptäcktes hon av en ny generation konstnärer och fick förnyad uppmärksamhet för sitt personliga uttryck. Under 2003 och 2004 hade hon stora separatutställningar på Museum of Modern Art i New York och på Museum of Contemporary Art i Chicago.

Painting Made by Dancing, 1961
Niki de Saint Phalle & Robert Rauschenberg

Målningen tillkom samma kväll som utställningen Rörelse i konsten öppnade på Moderna Museet 1961. Niki de Saint Phalle hade hittat en beige teaterfond som lades ut på golvet på Arenateatern i Stockholm där vernissagefesten hölls. På dukens baksida hade hon fäst hundratals små plastpåsar med färg. Ovanpå duken lades ett plastskynke och en matta, och när vernissagegästerna dansade smetades färgen ut. Målningen har beröringspunkter med Niki de Saint Phalles skjutmålningar, men är också en lekfull kommentar till utställningens tema: rörelse i konsten. Efter festens slut lade Billy Klüver och Robert Rauschenberg målningen mitt på Djurgårdsvägen där bilar fick köra över den och lämna hjulspår.

Tertia, 1964
Barnett Newman

Vid en utställning i Berlin för några år sedan, avfyrade en upprörd besökare flera pistolskott mot en av Barnett Newmans 60-talsmålningar med titeln ’Who’s Afraid of Red, Yellow and Blue’. I polisförhör hävdade han att han känt sig trängd, ja hotad, av målningen. Inget kunde vara mer avlägset från den harmoniska och självklara närvaron hos målningen Tertia på Moderna Muséet. De två gula fälten eller banden i Newmans målning har olika färg. Det vänstra drar mot citrongult medan det högra har en mörkare, varmare solgul nyans. Balansen hjälps av det orangeas ”öppna” avslutning mot det vita. Allt bygger på tyngd- och tonförhållanden färgerna emellan. I texten The Ideographic Picture förklarade Newman sitt och sina vänners måleri utifrån begreppet ’ideograf’, alltså ett tecken, en symbol, eller en figur som frammanar en idé utan att nämna den vid namn. Detta blev ett slags programförklaring för New York-skolans s.k. abstrakta expressionism.

Brace, 1997
Ellen Gallagher

På avstånd ser ”Brace” ut att vara en abstrakt komposition där stora fält av mycket små markeringar, som prickar, svävar mot en beige bakgrund och bildar ett mönster. Vid närmare betraktande går det att urskilja att de målade prickarna liknar runda ögon, munnar med tjocka läppar och kvinnoansikten i profil med blont hår och utsträckt tunga – rasistiska nidbilder och stereotypa kvinnobilder. Gallagher för samman bildspråk från myter, science fiction och historia och lyfter stora samhällsfrågor, ofta relaterade till etnicitet eller hudfärg. Hon använder symboler, koder och piktogram repetitivt och utnyttjar olika materials inneboende kvalitéer och uttryck. Ofta tecknar och målar hon på papper och klistrar sedan arken på duken.

PUNCH, PEEK & FEEL, 1967–1970
LEE LOZANO

Lee Lozano verkade i New York från 1960. Detta verk arbetade hon med i tre år. Hon målade först minutiöst, och något år senare stansade hon ut hålen. Genom dem syns dukens spännram i trä, och väggen bakom. Med denna gest sticker Lozano hål också på den illusion av volym och rymd som hon uppnått via sitt omsorgsfulla måleri. Mot slutet av 1960-   talet arbetade hon med en omfattande serie målningar av vågor, men lämnade under samma period måleriet som hon tyckte var tillkämpat och bara innebar upprepning. Den konceptuella konst Lozano hela tiden arbetade med, bland annat i form av textbaserade verk, dominerade nu. I de verken gav hon sig själv instruktioner som hon underkastade sig. Med Dropout Piece 1972 gjorde Lee Lozano sorti från konstvärlden.

Carnation sanguine, 1950
Jean Dubuffet

Den oformliga, klumpiga gestalten i ”Blodröd hy” befinner sig i ytplanet. Det finns inget bildrum vare sig bakom eller framför figuren. Ingen hänsyn är tagen till konventionella perspektiv eller proportioner. Motivet är anspråkslöst och okonstlat, färgen djärvt pålagd. I andra världskrigets efterdyningar upplevde Jean Dubuffet, och många med honom, att konsten behövde förnyas radikalt. Han lockades av graffiti, gatans konst med sina hemliga tecken och symboler. Han hämtade också inspiration från bilder gjorda av barn och psykiskt sjuka och från så kallat primitiva kulturer. Genom att återvända till det han uppfattade som ursprungligt i måleriet, tog Dubuffet avstånd från den krigshärjade civilisation som tedde sig allt mer galen.

The Wooden Horse: Number 10 A
Jackson Pollock

”På golvet känner jag mig mer hemmastadd. Jag känner mig närmare, mer som en del av målningen”. Jackson Pollock växte upp i Mellanvästern men kom arbeta i New York och flyttade 1945 till Long Island. Här flyttade han ned duken från staffliet till golvet. Spåren av Pollocks rörelser runt duken har sparats för eftervärlden genom det tunnflytande industrilacket som droppade ner från hans penslar. Tekniken kom att kallas droppmåleri – men även action painting – och bli en del av den abstrakta expressionismen. Men i Trähästen finns ett högst figurativt motiv – ett hästhuvud i trä – vilket gör verket unikt för Pollock.

Untitled (Edge Painting), 1968
Sam Francis

Sam Francis så kallade kantmålningar är gjorda med en okonventionell kompositionsmetod. Den vita färgen breder ut sig från centrum över duken. I kanterna, nästan på väg att försvinna, finns klara färger: blått, rött, gult. Det vita ”tomrummet” är dock inget utsuddat innehåll – utan en plats för oss att fylla. Francis använde Jungiansk psykologi för att djupare kunna besvara personliga och konstnärliga frågor. Då människor undrade över de öppna fälten i hans kantmålningar kunde han svara: ”Utrymmet i mitten av dessa målningar är reserverat för dig.”

Transparent Painting: Ultramarine Blue, 1982
Marcia Hafif

Under det tidiga 1970-talet köpte Marcia Hafif pigment i alla nyanser och lärde sig framställa färg. Hon experimenterade för att se hur varje färg fungerade med olika behandling. I denna målning spelar ultramarin huvudrollen, pålagd med yviga gester uppträder den ömsom transparent och ömsom opakt. Den blå färgen brukar föra tankarna till himmel eller hav, men här tycks den bara företräda sig själv. Hafif var på 1980-talet med och startade rörelsen Radical Painting som ville öka måleriets relevans och samlade konstnärer kring diskussion om monokromen. Senare förklarade hon att hon inte främst såg sig som målare, då hon varken skapade abstraktioner eller kopierade naturen.

Negro, 2001
Rashid Johnson

För att skapa detta monumentala verk använde Rashid Johnson en framkallningsteknik som kallas Van Dyke Brown, vilket ger verket dess mättade bruna ton. Johnson använde olika frön för att komponera bilden, framför allt bomullsfrön, och lät sedan motivet ”framkallas” i naturligt solljus. Resultatet är ett fotografiskt tryck som frammanar ett slags stjärnhimmel, vari ordet ”negro” kan utläsas. Eftersom den fotografiska processen omvandlar mörkt till ljust och tvärtom, belyser Johnson detta ord ─ ett ord som ansetts stötande och nedsättande eller neutralt och rent beskrivande, beroende på det historiska och geografiska sammanhang i vilket det användes eller används.

Le!

Roue de bicyclette, 1913/1960/1976
Marcel Duchamp

1913 bodde Marcel Duchamp i Paris. I ateljén arbetade han med att hitta och avbilda de föremål som han planerade att infoga i vad som skulle bli ”Det Stora glaset”. Samtidigt monterade han ett cykelhjul på en pall. ”Cykelhjulet på pallen” brukar räknas som konstnärens första ”ready-made” – ett redan existerade föremål som höjs upp till konst. Duchamps ready-mades är de mest uppmärksammade och nyskapande av hans verk. Dessa färdiga, tillverkade produkter som konstnären valde att presentera som konstverk, utmanade tidens föreställningar om konst, som var etablerade utifrån estetiska kriterier som hantverksskicklighet, material och avbildning. Duchamp öppnade upp för frågan Vad är konst? 

Fountain, 1917/1963
Marcel Duchamp

När en nyköpt urinoar signerad R. Mutt anonymt lämnades in till Oberoende konstnärers salong i New York 1917 kastades bidraget ut. Det såg inte ut som konst och kunde därför inte vara det, resonerade man; det var dessutom ekivokt, möjligen ett skämt. Att det rörde sig om ett konstverk menade Marcel Duchamp var tydligt, eftersom avsikten var att placera ”Fontän” i ett utställningsrum. Påståendet kom att innebära ett helt nytt konstbegrepp. Att det fanns idéer bakom konst var inte nytt, men tanken att endast idén kunde göra något till konst var epokgörande. Att välja ut ett massproducerat föremål vars bruksfunktion togs bort, gav det ny innebörd. Readymade var termen Duchamp använde redan vid 1900-talets början. Original och kopia blir mångtydiga begrepp med Duchamp; de flesta verk är repliker och rekonstruktioner, framställda i samråd med honom och ofta signerade. Det här exemplaret köptes från en restaurang i Stockholm.

La mariée mise à nu par ses célibataires, même [Le Grand Verre], 1915–1923/1961
Marcel Duchamp

En mekanisk brud, nio ungkarlar och en chokladkvarn är några av komponenterna i Marcel Duchamps Det stora glaset. Duchamp sökte sig bort från en konst som bara tilltalade ögat. Han slutade måla och började istället att skapa konst som aktiverade betraktarens hjärna på andra sätt. I det stora glaset fogade Duchamp samman ett antal tidigare bilder och idéer till en ny enhet. Han arbetade med verket mellan 1915 och 1923 men slutförde det aldrig då det mödosamma utförandet tråkade ut honom. Han arbetade hellre med tanken än med handen. Till glaset hör den Gröna asken, en samling anteckningar i faksimil som utgör en slags guidebok till det rebusliknande verket. Så vad handlar verket om? Svaret lämnar Duchamp åt betraktaren.

Fresh Widow, 1920/1960
Marcel Duchamp

Den här kopian är signerad av Duchamp när han besökte Moderna Museet 1961.
En modell av ett franskt fönster – french window – titeln är alltså en enkel ordlek:
tag bort n:n, som när man är snuvig, så blir det ’fresh widow’. Det ogenomskinliga fönstret är gjort av läder och uppträder som motställt det stora glaset, vilket är genomskinligt.

Tystnad

African Stand, 1991
David Hammons

David Hammons har placerat masker som känns igen som ”afrikanska” i en plastburk där rester av svart färg syns. Maskerna stagar upp en ställning, från den hänger en vågskål med fler masker i. Titeln skulle kunna handla om att ”ta ställning”. Engelskans stand kan också betyda marknadsstånd, eller utställningsmonter. Referensen till den koloniala historia då afrikaner förslavades och såldes som föremål är uppenbar. Hammons började arbeta konstnärligt och samhällskritiskt i slutet av 1960-talet efter konststudier i Los Angeles. Han har återkommande arbetat med teman som ”blackness”. I tidiga konceptuella verk tog han avstånd från konstvärldens kommers, men sedan marknadens expansion på 2000-talet arbetar Hammons med manipulation av prissättning som del av sin process.

Black and Blue

May 30, 1973. From the series Daily Self-Portraits
Melissa Shook

Melissa Shook var tolv år när hon förlorade sin mamma. Förlusten ledde till att hon som vuxen knappt kunde minnas något från sin barndom. Hon bestämde sig för att utforska identitet och glömska genom att under ett års tid fotografera sig själv dagligen. Varje månad bytte hon fokus och kompositionerna alternerar därför mellan närbilder och helkroppsformat. Titlarna anger datumet när bilderna togs och betonar på så vis tidens gång. De uppriktiga, dagbokslika fotografierna i den här serien är tagna i hemmiljö, ibland med hennes egen dotter närvarande, vilket ger nya perspektiv på hemmet som konstnärlig spelplan.

Inlåst, 1971
Lena Cronqvist

I ett klaustrofobiskt rum stirrar en kvinna tomt framför sig. Handfatet och dörren med fönster för insyn och kontroll avslöjar att hon befinner sig på en vårdinrättning. Inlåst. Köttbullarna på tallriken är placerade som siffror på en klocka, besticken lagda som visare. Tiden tycks stå stilla. I början av 1970-talet gjorde Lena Cronqvist flera målningar från sjukhusmiljö, mot bakgrund av att hon själv under en period vårdades för en förlossningspsykos. Genom hela konstnärskapet har hennes teman varit både personliga och allmängiltiga: moderskap, barndom, ensamhet, död och kärlek.

Autoportrait. De la série Années 70, 1970–1980
Samuel Fosso

För att Samuel Fosso skulle undkomma svält och krig skickade familjen honom från Biafra till Bangui i Centralafrikanska republiken som liten. Där blev han som trettonåring assistent hos en porträttfotograf. Efter ett par år öppnade Fosso egen studio. Kunderna ville ha sina fotografier nästa dag, så bilderna av sig själv tog han för att göra slut på filmrullen och för att skicka till sin mamma. I de tidiga självporträtten möter vi en tonåring som genom kameran utforskar sig själv och sin egen identitet, men bilderna utvecklas och i sitt konstnärskap ägnar Fosso sig åt en mer djupgående undersökning av människors roller, genus, etnicitet, auktoritetet.

From the series: Bed work, 2017–2018
Soufiane Ababri

Serien Bedworks består, som titeln antyder, av bilder som är ritade i sängen. Teckningarna är snabbt gjorda med färgpennor och i sin dagboksliknande natur förmedlar de en känsla av intimitet. Bedworks är scener där Soufiane Ababri belyser sina erfarenheter av att vara en queer arabisk man boende i Frankrike. Konstnären har kallat sängen för en kvinnornas, slavarnas och arabernas plats i konsthistorien. Att avbilda någon som passiv, kontrollerad och underdånig har genom historien varit en strategi för vita manliga konstnärer att få övertag. Genom att placera sig själv i den ställningen tar Ababri makten över sin egen berättelse.

Titel saknas. Ur serien Självporträtt 1991–1994, 1991
Snežana Vučetić Bohm

1991 studerade Snežana Vučetić Bohm på Nordens Fotoskola och fick uppgiften att genomföra ett dokumentärt bildreportage. Utrustad med stativ, självutlösare och en Rolleiflexkamera – en klassisk modell inom fotojournalistiken – reste Vučetić Bohm till dåvarande Jugoslavien där kriget höll på att bryta ut. Mitt i den politiska konflikt som eskalerade omkring henne, vände hon kameran mot sig själv. Både stridsvagnen på bokhyllan hemma hos kusinerna och taggtråden i landskapet där hennes mormor levde, tycks varsla om det förestående kriget. Vučetić Bohm möter här vår blick både som betraktare och betraktad, som den människa hon är i ett skrämmande obegripligt sammanhang.