En förening för fria konstnärer

Berättare: Medvetna om att den förnyelse av konsten som de eftersträvade endast var möjlig att nå genom en kollektiv insats, slöt sig de fyra arkitekturstudenterna Ernst Ludwig Kirchner, Fritz Bleyl, Erich Heckel och Karl Schmidt (senare Schmidt-Rottluff) den 7 juni 1905 samman och bildade en förening för fria konstnärer.
 
De fyra Brücke-grundarna hade odlat en gemenskap redan från våren 1904. Kirchner och Bleyl hade sedan 1901 varit studiekamrater vid Tekniska högskolan i Dresden och var nära vänner; de träffades ”dag efter dag” för att hänge sig åt sin gemensamma passion: att teckna och måla i ateljé och utomhus.
 
Våren 1904 påbörjade även Erich Heckel sina arkitekturstudier i Dresden. Hans bror, som hade varit skolkamrat med Kirchner, presenterade honom för Kirchner och Bleyl. Heckel anslöt sig och tog å sin sida med sig en vän från skoltiden i Chemnitz till kamratkretsen: Karl Schmidt från Rottluff arbetade första gången tillsammans med de andra under ett kort besök i Dresden våren 1904. Efter att ha skrivit in sig vid tekniska högskolan i Dresden sommarterminen 1905 hörde han till den fasta kretsen i den kort därpå grundade gruppen Brücke.
 
Heckel och Schmidt(-Rottluff) hade arbetat tillsammans redan under skoltiden i Chemnitz. Båda hade varit medlemmar i elevklubben ”Vulkan”, en institution vid skolorna i Chemnitz där man vid sidan av litteratur- och filosofiläsning också odlade konstnärliga intressen. Alla fyra förenades i en längtan efter att genom direkta upplevelser och spontana skildringar nå fram till en ny kvalitet i det konstnärliga uttrycket.
 
I sina student-ruckel och senare i ateljéerna, och även utomhus i bostädernas omedelbara närhet, övade de sig i snabbteckning – en för Brücke-grundarna typisk arbetsmetod som var nödvändig för att det över huvud taget skulle gå att gestalta upplevelsen av motivet. Under den sortens sammankomster mognade idén om att bilda en grupp. Det handlade då inte bara om att arbeta tillsammans. De unga konstnärernas ambitioner krävde att de riktade sig utåt: För att bli framgångsrik, för att kunna leva och arbeta som oberoende konstnär, var det nödvändigt att delta i utställningar – verken måste säljas och man måste skaffa sig samlare.
 
”För var och en av oss enskilt hade det varit mycket svårare att få möjlighet att ställa ut än för flera tillsammans”, mindes Erich Heckel. Att de var för sig ännu ”inte hade tillräckligt många målningar för att fylla rummen” var kanske ett mindre viktigt argument än att ”konsthandlarna i allmänhet drog sig för att arrangera separatutställningar med ännu okända konstnärer. […] för ingen visste vid den tiden vad vi hade målat.”
 
Kirchners förslag om att ”göra ett försök med en förening” togs entusiastiskt emot av de andra. ”Vi funderade naturligtvis på hur vi skulle kunna träda fram i offentligheten”, berättade Heckel om de gemensamma överläggningarna, ”Schmidt-Rottluff sade att vi kunde kalla den ’Brücke’ – det var ett mångbottnat ord, skulle inte föra med sig något program, men så att säga leda från en strand till en annan.”
 
Symboliken i det medvetet valda gruppnamnet återspeglar konstnärernas strävan efter ett uppbrott; genom att övervinna det gamla i konsten och formulera det nya tillskrev de sig själva, subtilt men inte utan självmedvetenhet, en nyckelroll.