Konsten i konflikt med lagen

Berättare: Brückekonstnärerna kom tidigt i klammeri med lagen. Som Fritz Bleyl berättar i sin självbiografi utformade han en affisch med en naken kvinna till den första grupputställningen i Dresden 1906, men polisen förbjöd den från att sättas upp i gaturummet. Affischen drabbades av den konstcensur som hade införts av kejsar Wilhelm II några år tidigare, i kölvattnet av en rättegång mot en hallick som verkat i Berlins bordellkvarter, Hermann Heinze, och hans fru. Kejsaren utnyttjade denna ”skrämmande bild av sedernas förfall” för att slå till mot den enligt honom förhatliga moderna konsten.
 
”Lex Heinze” formulerades som ett tillägg till brottsbalken från februari 1900, för att bekämpa pornografi, koppleri och hallickverksamhet, men den ledde också till en strängare övervakning av konst- och teaterscenen. I och med den så kallade ”konst- och skyltfönsterparagrafen” blev det straffbart att ställa ut, sälja, förmedla eller annonsera ”oanständiga skrifter, bilder eller framställningar på platser som är tillgängliga för allmänheten”. Enligt Bleyl föll hans affisch under detta kriterium eftersom ljusen och skuggorna ”framkallade intrycket av kvinnogestaltens behårade könsorgan.”
 
Några år senare fick målarna återigen problem med lagen. Sommaren 1909 kunde de ostört tillbringa tillsammans med sina modeller, men sommaren därpå, när två döttrar till en artist deltog, kontrollerade en lokal polisman verksamheten: ”Han frågade vad vi hade för oss. Vi blev ställda. De två flickorna slank snabbt in i sina badrockar och vi stod framför honom, i hans ögon ertappade med grovt brott mot sedligheten”, mindes Max Pechstein senare.
 
Polisen beslagtog en målning som bevismaterial och gjorde en brottsanmälan. Den här gången blev konstnärerna mer omskakade eftersom rättsväsendet då kunde straffa ”omoraliska handlingar” mot ”personer under fjorton år” med ”tukthus i upp till tio år”. Bara det att anordna gruppsessionen utomhus kunde ha lett till åtal: ”Den som väcker anstöt genom offentlig oanständig handling straffas med upp till två år.”
 
Max Pechstein, den enda av gruppmedlemmarna som hade en professionell konstutbildning från Dresdens konstakademi, såg till att han fick ett intyg från en av sina tidigare professorer och kunde därigenom undvika en rättsprocess vid Dresdens tingsrätt. Detta tyder på att det fanns ett visst manöverutrymme mellan den moraliska kod som samhället förhandlat fram och domstolarnas praxis.
 
Enligt Pechsteins självbiografi respekterade konstnärerna polisens myndighetsutövande och auktoritet fullt ut. De såg till att barnen klädde på sig och flyttade till en ö belägen i dammarna, där växtligheten skyddade dem från allmänhetens blickar. Hoten om påföljder däremot fnös de åt eftersom de trots allt var rätt säkra på sin frihet som konstnärer.
 
De nya konst- och teaterparagraferna som kom med ”Lex Heinze” hade utlöst en så stark protestvåg att kejsar Wilhelm II tvingades dra tillbaka en stor del av dem.