HAG – small, contemporary, haggard

Vaginal Davis berättar om starten av galleriet HAG i lägenheten på Sunset Boulevard.

Svensk översättning: Jag bodde i en lägenhet på Sunset Strip, 7850 Sunset Boulevard, och det var ett vackert hyreshus. Det kallades ”La Villa Rosa”. Jag hade underbara väggar och ljuset som kom in var fantastiskt.

Och jag tänkte: det här rummet skulle bli ett fantastiskt konstgalleri. Jag fick en av mina galna idéer och tänkte att om jag förvandlar min lägenhet till ett konstgalleri och har vernissage var sjätte vecka med vernissagefester och så – att jag skulle träffa en rekorderlig pojkvän. Jag har alltid haft problem med att träffa och få kontakt med män. Så jag tänkte att det här var ett bättre sätt än att gå ut på barer och bli full.

Så det var drivkraften bakom HAG. Jag visste ingenting om att ha ett konstgalleri även om jag hade jobbat ett tag på en kommunal konsthall, Barnsdall Park, när jag var tonåring. Men jag visste verkligen inte mycket om vad det innebar att vara gallerist. Du vet, jag hade en baktanke. Det var för att försöka få en pojkvän, ett ligg eller något i den stilen.

Jag hade många vänner som var konstnärer och många vänner som inte riktigt såg sig som konstnärer men som gjorde väldigt annorlunda och innovativa saker. Så, det är där hela konceptet bakom HAG kom ifrån, att ha HAG-galleriet – litet, samtida, slitet. Jag bodde i lokalen och på dagarna jobbade jag på UCLA. Konstverken visades enbart enligt överenskommelse och jag började ha vernissager och vernissagerna blev en stor succé.

Det var ett litet rum så folk fick trängas där inne. Jag skaffade den billigaste ölen och stora kaggar med rött och vitt vin och … naturligtvis hade jag så många fantastiska vänner som var utmärkta kockar. När det dricks måste det finnas mat och jag hade vänner som Fertile, en utmärkt kock och Quasi O’Shea, också en bra kock. Så det fanns alltid mat, det fanns alltid alkohol.  Det var så litet att du inte kunde ignorera någon. Du var tvungen att vara vänlig för hör här: Los Angeles kan ibland vara lite kallt och folk kan vara ”klickiga”. Men på mina öppningar släppte folk på alla sina Los Angeles-barriärer och gränser och folk var verkligen öppna och vänliga.

Och alla träffade sin partner på mitt HAG-galleri. Alla träffade någon utom jag. Värdinnan får aldrig någon, du vet … men det jag fick ut av det hela var en massa bra press eftersom det här var på den tiden innan folk höll på så mycket med hemmagallerier. Jag är säker på att folk hade hemmagallerier men man läste inte om det så mycket eftersom det blev en stor grej mer på 90-talet.

Men på 80-talet var det inte en så stor grej. Och, jag visade inte mina egna verk på HAG. Jag visade andras verk och främst verk av människor som inte såg sig själva som konstnärer.