Essä av curator Fredrik Liew

Nan Goldin (född i Washington, D.C., 1953) har alltid velat vara filmare och menar att hennes bildspel är fil­mer sammansatta av stillbilder. Denna retrospektiva utställning är den första att ta ett helhetsgrepp om Goldins multimediakonst. I ett nära samarbete mel­lan Goldin och arkitekten Hala Wardé har den utfor­mats som en liten stad av bildspel där varje byggnad är unikt anpassad efter varje enskilt verks innehåll och uttryck.

Hopp och förtvivlan, sorg och glädje, privat och politisk kamp samexisterar i denna stad. Flertydig­heten återfinns i utställningens titel, ”Det här kom­mer inte att sluta väl”, som ekar av farhågor och onda aningar, men vars mörka ton även rymmer ironisk hu­mor och värme, en livsglädje som är typisk för Goldin.

Utställningen innehåller sex större installationer som omfattar femtio års arbete. Sisters, Saints, and Sibyls (2004–2022), ett verk från senare år, förflyttar oss till Nan Goldins barndom. Verket bygger på hen­nes äldre systers liv. Barbara Goldin var en högkäns­lig person som på 1960-talet gjorde uppror mot den amerikanska förortens stränga likriktning. En djup­gående brist på förståelse och tolerans ledde till att Barbara begick självmord vid arton års ålder. Nan var då elva år gammal.

Berättelsen tar form genom familjefoton, doku­ment, filmade inspelningar och en monoton berättar­röst. Med hjälp av medeltida körmusik och religiösa motiv ur konsthistorien flätar Goldin samman histo­rien om sin syster med legenden om helgonet Barbara, en ungmö vars hedniske far låste in dottern i skydd från mäns blickar. Sedan Sankta Barbara trotsat den patriarkala ordningen och hävdat sin kristna tro dömdes hon till döden och halshöggs av sin egen far.

Goldin berättar om sin nära relation till systern och om de krafter som drev henne till att ta sitt liv – hur Barbaras livsöde formades av en destruktiv familj som skrämdes av flickors sexualitet och ilska. Goldin berät­tar även om sin egen institutionalisering och sitt själv­skadebeteende i direkt anslutning till systerns historia. Som i alla sina verk för Goldin en kamp mot stigman, i detta fall stigmat kring depression och självmord.

Teman såsom ett liv bortom de rådande normerna liksom sökandet efter nya sorters relationer är centrala i Goldins konstnärliga produktion och kan delvis för­stås utifrån denna uppväxthistoria.

Vänner och diabilder

Vid femton års ålder flyttade Goldin till ett kollek­tiv och skrev in sig på Satya Community School i Lincoln i Massachusetts. På Satya tillämpades en alternativ undervisningsfilosofi med ursprung i den engelska Summerhill School, vars okonventionella pedagogik bland annat innebar att lektionerna var frivilliga och eleverna hade stort inflytande på sko­lans regler och tillsyn. Eftersom lektionerna inte var obligatoriska gick Goldin och hennes vänner på bio nästan dagligen. Besöken kom att göra stora intryck på Goldins tidiga kreativitet, och det var nu hon insåg att hon ville bli filmskapare. När lärare från Massa­chusetts Institute of Technology, MIT, lyckades ord­na en donation av polaroidkameror till skolan, fann Goldin sin röst genom fotografin. De personer som hon först fotograferade skulle hon utveckla livslånga vänskaper med.

Efter Satya flyttade Goldin in hos några vänner som var dragqueens i Boston i början av 1970-talet. Hennes fotografier från tiden blev hennes första verk och var en hyllning till vännernas skönhet liksom till deras gemensamma liv, kretsande kring baren The Other Side. Under denna period bestämde hon sig för att vidareutveckla sitt arbete och började på en konst­skola där hon kom i kontakt med fotografins historia.

Medan hon gick på konstskolan saknade hon till­gång till ett mörkrum där hon kunde framkalla och kopiera bilder, så hon började använda diabilder för att presentera sitt arbete. Snart kom hon att ägna sig åt bildspelet som konstform. Fotografierna från åren med dragartisterna i Boston blev senare till en bok och ett bildspel med titeln The Other Side (1992–2021).

Goldin flyttade till New York 1978 och började arbe­ta med vad som skulle bli hennes första stora bildspel: The Ballad of Sexual Dependency (1981–2022). The Ballad består av bilder från Goldins umgänge och liv under många år och berättar historier om kärlek, när­het, samhörighet, skönhet, smärta och förlust. Verket skildrar hennes icke-biologiska familj såsom den ut­vecklades från Satyatiden och framåt.

På djupet handlar The Ballad om kampen mellan oberoende och beroende i relationer. Det är indelat i kapitel som spänner över könsidentitet, våld mot kvinnor, fester och skvaller, barn, prostitution och såväl våldsamma som ömsinta sexuella förhållanden. Bildspelet har blivit en milstolpe i konsthistorien, och det är svårt att föreställa sig hur Goldin under 1970-talet och tidigt 1980-tal upprepade gånger fick höra att det aldrig existerat något sådant som en bra kvinnlig konstnär.

The Ballad är tillägnat alla dem som gick bort un­der den aidsepidemi som decimerade Goldins vän- och umgängeskrets. Vid 1980-talets slut förvandlade Goldin sina förluster till aktivism och curerade den första större utställningen om aids i New York som kom att skapa nationell kontrovers.

Goldins kärlek till bildspelsmediet är rotad i hennes strävan att ständigt omredigera och uppdatera ver­ken så att de avspeglar hennes föränderliga syn på världen. Hon har aldrig visat samma version av The Ballad två gånger, och det fortsätter att utvecklas.

The Ballad förblev mittpunkten – och det enda bildspelet – i Goldins konstnärliga produktion fram till tidigt 1990-tal, då hon började arbeta med andra berättelser. De nya verken inkluderade ovan nämnda The Other Side och Sisters, Saints, and Sibyls samt även Fire Leap (2010–2022), ett porträtt av barn och all deras komplexitet.

De bildspel hon skapade under de följande årtion­dena rymde nya bilder, men även fotografier som in­gick i The Ballad och som hon gav nya sammanhang. Goldins återanvändning av samma fotografier i olika verk frigör den enskilda bildens möjligheter genom att upphäva dess singularitet. Medan inramade foto­grafier inbjuder till närmare granskning visas bilder­na i bildspelen enbart några sekunder. De enskilda motiven presenteras utan titlar, årtal, geografiska hänvisningar och annan information. De egenska­per som vanligtvis utmärker den fotografiska bilden överges för den större helheten.

PERSONLIGt och POLITISKT

2019 skapade Goldin ännu ett stort verk. Memory Lost berättar om drogberoendets mörka sidor – och drar in betraktaren i upplevelsen av abstinens. Suddiga bilder, klaustrofobiska miljöer och dunkla landskap inger en stark känsla av ångest och fångenskap.

För första gången bjöd Goldin in kompositörer att skriva musik. Soundtracket omfattar allt från ett känslo-mässigt laddat stycke, som hon beställt av kompositö­ren och instrumentalisten Mica Levi, till Soundwalk Collectives operaröster och CJ Calderwoods rena ka­kofoni. Ljudspåret rymmer även arkivinspelningar från telefonsvarare och intervjuer med vänner som varit drogberoende. Tecknen på desperation, saknad och övergivenhet vittnar om det enskilda livet som kollektiv erfarenhet.

Medan Goldin arbetade med Memory Lost skapa­de hon pendangen Sirens (2019–2020), som förmedlar den njutning och sensualitet droger kan framkalla. Sirens leder tankarna till den grekiska mytologins dödsbringande sirener, som med sin förtrollande sång drev sjömän till en för tidig död mot klippsträn­derna. Verket är det första Goldin skapat helt och hållet med funnet material och är lekfullt samman­satt av scener hämtade från filmer av regissörer som Kenneth Anger, Lynne Ramsay och Henri-Georges Clouzot. Ett centralt inslag i Sirens är den förföriska vissling som komponerats av Mica Levi och som drar in publiken i verket.

Betydelsen av ljud är avgörande i alla Goldins bild­spel. Musiken hon valt till The Ballad of Sexual Depen­dency rymmer undertexter och kontextuella kopp­lingar som blir oskiljaktiga från bilderna. Körens sång och Goldins berättarröst i Sisters, Saints, and Sibyls framkallar och förstärker verkets hjärtskäran­de ämne. Intervjuerna och telefonsvararinspelning­arna i Memory Lost för oss rakt in dess smärtsamma erfarenhet, och soundtracket till Fire Leap utgörs helt av barnröster sjungande sånger som ”Desperado” och ”Space Oddity”.

Denna utställning visar hur Nan Goldins arbe­te alltid varit både personligt och politiskt. Aids-tidens erfarenheter fick Goldin att 2017 bilda gruppen P.A.I.N. (Prescription Addiction Intervention Now), som fokuserar på en samtida epidemi: överdoskri­sen. Sedan slutet av 1990-talet har konsumtionen av receptbelagda opioider skjutit i höjden till följd av aggressiv och oetisk marknadsföring. Dessa läkeme­del, som är starkt beroendeframkallande och extremt farliga vid överdosering, ger väldiga vinster till stora läkemedelsföretag som blundar för beroendet och dödsfallen de orsakar. Antalet offer för överdoskri­sen är fortsatt skyhögt, med över tusen döda 2021.

P.A.I.N.:s mål är att få museer att erkänna sina kopp­lingar till oetiska pengar, särskilt från Sacklerdynastin, som äger ett stort läkemedelsföretag och donerar enor­ma summor till kulturvärlden. 2019 började konstvärl­den, efter ett antal lyckade aktioner och avsevärd medial uppmärksamhet, reagera på gruppens uppmaningar och neka donationer från Sacklers samt avlägsna do­natornamnet från sina väggar. Goldin var även med i spinoffgruppen OxyJustice som drog familjen Sackler inför konkursdomstol, med följden att de tvingades be­tala 6 miljarder dollar av sin ofantliga förmögenhet.

Goldin fortsätter att föra en kamp mot stigmat kring drogberoende. P.A.I.N. inriktar sig nu på att ar­beta med stöd till olika organisationer som ägnar sig åt skademinskning i syfte att hålla droganvändande människor vid liv.

Fotografins historia har en lång tradition av anspråk på objektivitet och sanning. Nan Goldin skiljer sig dock från de flesta andra fotografer och filmskapa­re. Hon är inte en åskådare utan arbetar inifrån sin omedelbara erfarenhet. Livet, samvaron och kollek­tivet är själva förutsättningarna för hennes arbete. Med hjälp av mångfasetterade tekniker som bildspel, filmer, böcker, curatering och aktivism berättar Gol­din historier som inte alltid blir berättade eller hörda. Hennes produktion uppstår ur det mänskliga beho­vet av att dela med sig och bekräfta andra. Vi ser hur Goldins verk återspeglar hennes sällsynta förmåga att förbli nyfiken, lyssna och delta – drygt femtio år efter det att hon började sätta in diabilder i sin Kodak-karusell på Lower East Side i New York.

Karta över utställningen