Ung på Los Angeles punk scen

Vaginal Davis om 1970-talets Los Angeles och uppväxten som ett Jehovas vittne.    

Svensk översättning: Jag minns att det fanns en klubb som hette Blackies på La Brea, och jag minns att jag var rädd för att gå in där. Jag hängde i stort sett bara utanför klubben. Jag gillar att betrakta människor, att titta på folk och observera allt som händer.

Och så var det bytesmarknaden på Capitol Records parkering med alla skivsamlare och skivhandlare. Hollywood och Los Angeles, det var en helt annan tid. Det är verkligen svårt att förklara den eran och den tiden för Los Angeles var en så annorlunda stad på 70-talet, i mitten till slutet av 70-talet.

Det var en väldigt intressant tid eftersom folk knappt hade några kläder på sig. Folk sprang nästan runt helt nakna. Sexet låg i luften. Folk kunde ha sex på gatan utan att någon brydde sig. Det var en väldigt sexuell tid. 1976 gick jag ur högstadiet och började på gymnasiet, och eftersom jag har en bakgrund från Jehovas vittnen, levde jag ett rätt skyddat liv. Jag gick till och med i Teokratisk skola. Så, jag levde med den här dikotomin … skrålet från den tidiga punkrockscenen och utgång på klubbar. Eller snarare att hänga utanför klubbarna, lite för rädd för att gå in. Och sedan att vara ultrareligiös och överpresterande i skolan.

Jag var så fascinerad eftersom Jehovas vittnens religion var en så intressant religion. De tror inte på att fira födelsedagar, de firar inte jul. De är så motsatsen till det normativa samhället. Och delar av detta blev perfekt träning för att bli en del av punkscenen. Det var en perfekt introduktion eftersom jag inte gjorde saker som vanliga människor gjorde, som att ha födelsedagsfester, fira födelsedagar och sådant. Jag gjorde inget sånt.

Punkrockscenen var bara en förlängning av detta på ett sätt: att simma emot strömmen, vara emot normen och normativa värderingar. Och att vara del av denna märkliga religiösa sekt var en del av paketet. Det var som ett annat sätt att vara rebellisk på, tänker jag.